CJL kommenterade mitt förra inlägg med en länk till ytterligare tips.
Han slog verkligen spiken i huvudet och träffade precis. De här tipsen tar upp det som jag själv i efterhand brukar svära över att jag bommat. Jag överväger att skriva ut några av tipsen i förkortad form och tejpa på baksidan av kamerahuset.
Han tipsar dessutom i sin egen blogg om ytterligare några tips i listform.
Tack CJL. De passade som fisken i handsken!
söndag 30 december 2007
lördag 29 december 2007
Teknik eller känsla?
En gång under gymnasietiden hade jag en diskussion om gitarrspelande med en kille som jag både då och nu ansåg riktigt korkad. Han menade att det var ointressant ifall en gitarrist var tekniskt skicklig eller inte. Det enda som räknades var om personen i fråga hade Känsla. Jag menade att utan tekniken spelar det ingen roll hur mycket känsla du har, för du kan inte uttrycka den om du inte kan spela. Teknik är således ett nödvändigt, men inte tillräckligt krav för att skapa stor musik.
Detsamma torde gälla all konst. Om det enda du kan åstadkomma med en penna är en streckgubbe, kommer du aldrig att måla Mona Lisa, oavsett hur stort snille du är på insidan. Om man inte vet hur man tar ett skarpt foto blir det lite svårt att hävda att man gjort det suddigt med flit. En bild med okonventionell skärpa kan vara mycket vacker, men egentligen bara om fotografen gjort det medvetet som en del av sin komposition, eller haft den där turen som man har ungefär en gång på miljonen.
Jag anstränger mig således för att få tillräckligt bra kläm på det tekniska med raka horizonter, skärpan på rätt ställe, rätt exponering, rätt utrustning (i mån av pengar) som tillåter mig att styra det jag behöver kunna styra för att åstadkomma de effekter jag vill ha. Jag har övat i rätt många år nu, och jag känner att jag fortfarande har mycket långt kvar innan den bild jag har inne i huvudet när jag ser vad jag tror är ett vackert motiv, också är det som blir min slutliga bild. Det är ganska frustrerande att känna att man fattas teknisk kunskap och känsla(!) för tekniken (Hur stor blir egentligen skärpedjupet om jag har en brännvid på 50 mm, en bländare på 1,8 och fokuserar på 15 meter?) när man försöker skapa den bild man vill, och att man liksom aldrig når dit. Jag vill uppleva att kameran är min förlängda hand. Den ska inte vara ett verktyg jag håller i min hand, utan mer en handske jag trär på.
Min far, som jag nämnt tidigare, som i sin "ungdom" var pressfotograf i tio år, kan fortfarande, 20 år senare, slicka på fingret, hålla upp det, och säga "Hm. 400 ASA. Med bländare 5,6 kan nog 1/100 vara lagom exponeringstid här". Han kan fokusera manuellt med sin gamla Nikon F2 utan att reflektera över att han gör det, och därmed ägna all sin energi åt att komponera. Ungefär som när man kör bil, och inte tänker på att man växlar. Jag har långt kvar dit. Mycket långt.
Jag undrar om jag någonsin kommer dit...
Ps.
Idag försökte jag fotografera sonen. 12 bilder av 72 gick inte i papperskorgen vid första granskningen. Ds.
Detsamma torde gälla all konst. Om det enda du kan åstadkomma med en penna är en streckgubbe, kommer du aldrig att måla Mona Lisa, oavsett hur stort snille du är på insidan. Om man inte vet hur man tar ett skarpt foto blir det lite svårt att hävda att man gjort det suddigt med flit. En bild med okonventionell skärpa kan vara mycket vacker, men egentligen bara om fotografen gjort det medvetet som en del av sin komposition, eller haft den där turen som man har ungefär en gång på miljonen.
Jag anstränger mig således för att få tillräckligt bra kläm på det tekniska med raka horizonter, skärpan på rätt ställe, rätt exponering, rätt utrustning (i mån av pengar) som tillåter mig att styra det jag behöver kunna styra för att åstadkomma de effekter jag vill ha. Jag har övat i rätt många år nu, och jag känner att jag fortfarande har mycket långt kvar innan den bild jag har inne i huvudet när jag ser vad jag tror är ett vackert motiv, också är det som blir min slutliga bild. Det är ganska frustrerande att känna att man fattas teknisk kunskap och känsla(!) för tekniken (Hur stor blir egentligen skärpedjupet om jag har en brännvid på 50 mm, en bländare på 1,8 och fokuserar på 15 meter?) när man försöker skapa den bild man vill, och att man liksom aldrig når dit. Jag vill uppleva att kameran är min förlängda hand. Den ska inte vara ett verktyg jag håller i min hand, utan mer en handske jag trär på.
Min far, som jag nämnt tidigare, som i sin "ungdom" var pressfotograf i tio år, kan fortfarande, 20 år senare, slicka på fingret, hålla upp det, och säga "Hm. 400 ASA. Med bländare 5,6 kan nog 1/100 vara lagom exponeringstid här". Han kan fokusera manuellt med sin gamla Nikon F2 utan att reflektera över att han gör det, och därmed ägna all sin energi åt att komponera. Ungefär som när man kör bil, och inte tänker på att man växlar. Jag har långt kvar dit. Mycket långt.
Jag undrar om jag någonsin kommer dit...
Ps.
Idag försökte jag fotografera sonen. 12 bilder av 72 gick inte i papperskorgen vid första granskningen. Ds.
Vilka fel gör vi?
Ett Liv Med Bilder tipsade om Sju Dåliga Vanor Hos Fotografer. Jag tänkte, att Ha, nu ska jag allt lära mig lite. Döm om min förvåning, när jag upptäckte att det faktiskt bara var ett av de sju felen som jag gör regelbundet, nämligen att jag missar att göra en vettig ISO-inställning, eller, i ett större perspektiv, jag glömmer att göra den typen av justeringar allmänt. Ibland har jag valt fel fokuspunkt och sådant också, och sedan svurit över att bilderna blir suddiga. Eller glömt rätta andra exponeringsinställningar.
Men de andra felen gör jag inte. Jag är noga med att exponera rätt, för jag vet att det inte löser sig i Lightroom. Det löste sig inte i mörkrummet på den Gamla Goda Analoga Tiden heller. Finns inte datan, så finns den inte. Jag slarvar inte medvetet med t.ex horizonter med tanken att det går att fixa senare. Rent allmänt försöker jag verkligen få bilden så bra som möjligt från början.
Jag missar aldrig - aldrig - att packa kameraväskan. Det är extra anmärkningsvärt med tanke på att jag inte har ett problem med att åka hemifrån utan pass när jag ska till England och kan glömma nästan precis vad som helst annat. Men kameraväskan är galet komplett. Den är som en läkares akutväska. Alltid färdigpackad, alltid ett laddat batteri och ett laddat extrabatteri, alltid alla minneskort tömda och redo.
Jag gör annat. Jag är inte duktig på att komponera bilder. Men det finns nog inte en enkel lösning på det. Det är nog inget jag klarar av med tips från en Topp-Sju-lista, tyvärr. Jag hade behövt läsa lite konstvetenskap. Jag hade behövt valium till djuren och barnen jag försöker plåta. Jag hade gärna haft ett lite roligare ljus än vad det här landet erbjuder från september till maj.
Jag önksar att jag hade kunnat hitta något som hjälpte mig bland 7 Dåliga Vanor Hos Fotografer...
Men de andra felen gör jag inte. Jag är noga med att exponera rätt, för jag vet att det inte löser sig i Lightroom. Det löste sig inte i mörkrummet på den Gamla Goda Analoga Tiden heller. Finns inte datan, så finns den inte. Jag slarvar inte medvetet med t.ex horizonter med tanken att det går att fixa senare. Rent allmänt försöker jag verkligen få bilden så bra som möjligt från början.
Jag missar aldrig - aldrig - att packa kameraväskan. Det är extra anmärkningsvärt med tanke på att jag inte har ett problem med att åka hemifrån utan pass när jag ska till England och kan glömma nästan precis vad som helst annat. Men kameraväskan är galet komplett. Den är som en läkares akutväska. Alltid färdigpackad, alltid ett laddat batteri och ett laddat extrabatteri, alltid alla minneskort tömda och redo.
Jag gör annat. Jag är inte duktig på att komponera bilder. Men det finns nog inte en enkel lösning på det. Det är nog inget jag klarar av med tips från en Topp-Sju-lista, tyvärr. Jag hade behövt läsa lite konstvetenskap. Jag hade behövt valium till djuren och barnen jag försöker plåta. Jag hade gärna haft ett lite roligare ljus än vad det här landet erbjuder från september till maj.
Jag önksar att jag hade kunnat hitta något som hjälpte mig bland 7 Dåliga Vanor Hos Fotografer...
torsdag 20 december 2007
Rutten konstnär
Idag tog jag 24 bilder under promenaden på två timmar. Alla är kass. Riktigt, riktigt dåliga. De är tekniskt dåliga och kompositionen påminner om det Elsa, 67, kan förväntas prestera med sin kompaktkamera från 92 på en semester till Canarieöarna.
Dåligt. Det är bara dåligtdåligtdåligtdåligt.
Ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig att slösa tid och elektroner på det här hopplösa projektet att sluta vara en dålig fotograf. Det känns rent hopplöst emellanåt. De här bilderna var så ointressanta att de nästan fyller ett pedagogiskt, avskräckande syfte.
Och nej, jag tänker inte visa dem.
Dåligt. Det är bara dåligtdåligtdåligtdåligt.
Ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig att slösa tid och elektroner på det här hopplösa projektet att sluta vara en dålig fotograf. Det känns rent hopplöst emellanåt. De här bilderna var så ointressanta att de nästan fyller ett pedagogiskt, avskräckande syfte.
Och nej, jag tänker inte visa dem.
måndag 17 december 2007
Naturfoto i landet Tvärtom
Folk som fotograferar djur i naturen brukar ha de längsta objektiven av alla. De brukar gömma sig och vänta och ha stativ och grejor.
I landet Tvärtom, där jag bor, går man ut med sitt 50mm-objektiv, och upplever problemen med att inte ha macro. När man fotograferar änder. Vilda änder. I Naturen.
Den här bilden suger riktigt illa, rent tekniskt, men den är lite rolig sett ur motiv och situation. (För säkerhets skull tar jag med en som är skarp också...)
söndag 16 december 2007
Jag är fumlig
Jag fumlar. Jag tappar saker i gatan. Jag slinter. Jag stoppar ner saker utanför fickan utan att märka det. En del av det handlar om jag att ibland blir lite upphetsad och vill få fram kameraprylar (eller andra prylar i andra sammanhang) fortfortfort. Då är det dåligt om alla saker ligger under samma lock. Man öppnar locket, lyfter upp ett teleobjektiv, och ut ramlar det andra extra objektivet och alla småsaker.
Därför vill jag ha en kameraväska där varje sak har ett eget fack med ett eget lock. Jag ska inte tappa ett objektiv ur väskan, för att jag öppnar till ett annat. Jag ska inte tappa ut alla mina objektiv för att jag ska byta minneskort.
Att sy sin egen väska är inte trivialt. En som verkar passa mina behov suveränt kostar $25 hos Amazon.com. Om inte min mor råkat köpa en strålande fin väska i julklapp åt mig, kanske jag slår till och investerar några hundra kronor i en sådan efter jul. Man får se.
Vissa mindre anpassningar går dock att göra på befintlig utrustning.
De här två minneskortsfordralen håller två kort var. Jag har helt kallt halat fram den ärvda Singer-maskinen från 60-talet och sytt fast dem. Det blev kalas!
Nu behöver jag inte öppna något där jag riskerar att tappa ut andra saker för att komma åt ett nytt kort, och det vill man ju faktiskt göra rätt ofta. Ett litet steg på vägen.
Det är tyvärr att gå ett steg för långt, men det bästa vore att skaffa sig en sele av den typ som soldater använder. De sitter bra, de har tusen fästen för allt möjligt och man skulle kunna ha en väska för varje pryl, som satt rejält fast och som var lätt att nå. Men jag drar nörd-gränsen strax innan det.
Därför vill jag ha en kameraväska där varje sak har ett eget fack med ett eget lock. Jag ska inte tappa ett objektiv ur väskan, för att jag öppnar till ett annat. Jag ska inte tappa ut alla mina objektiv för att jag ska byta minneskort.
Att sy sin egen väska är inte trivialt. En som verkar passa mina behov suveränt kostar $25 hos Amazon.com. Om inte min mor råkat köpa en strålande fin väska i julklapp åt mig, kanske jag slår till och investerar några hundra kronor i en sådan efter jul. Man får se.
Vissa mindre anpassningar går dock att göra på befintlig utrustning.
De här två minneskortsfordralen håller två kort var. Jag har helt kallt halat fram den ärvda Singer-maskinen från 60-talet och sytt fast dem. Det blev kalas!
Nu behöver jag inte öppna något där jag riskerar att tappa ut andra saker för att komma åt ett nytt kort, och det vill man ju faktiskt göra rätt ofta. Ett litet steg på vägen.
Det är tyvärr att gå ett steg för långt, men det bästa vore att skaffa sig en sele av den typ som soldater använder. De sitter bra, de har tusen fästen för allt möjligt och man skulle kunna ha en väska för varje pryl, som satt rejält fast och som var lätt att nå. Men jag drar nörd-gränsen strax innan det.
lördag 15 december 2007
Ny kamera på plats, gammal har gått vidare
Det har varit några hektiska dagar med min mor på besök. Jag har tagit tusen bilder, därav ingenting trots en ny kamera...
Till slut fick jag fatt i en Canon EOS 400D. Den är skitbra, och jag är ruskigt nöjd. En mer utförlig recension kommer när jag hunnit känna efter ordentligt. Mönstret med fokuspunkter, organiserade i en ring runt centrumpunkten istället för i ett kors, är något jag eventuellt kommer att irriteras över. Eller bli förälskad i, men det återstår att se. Det verkar som om den här var aningen bättre på att hantera mörka situationer, som ridhus och julfester...
Den trasiga kameran sålde jag för 300 spänn. Jag hoppas det är någon som nu verkligen får glädje av den. Jag var ärlig när jag sålde den om vad som var trasigt och hur det yttrade sig.
MegaStore var till slut butiken som fick förse mig med det nya huset. Datorbutiken.com gav mig ett preliminärt datum för när de skulle få in mitt nya hus till sitt lager, som sedan reviderades med nästan en vecka. Det gjorde mig väldigt skeptiskt. När en underleverantör har börjat rucka på sina datum, kan det lätt bli en vana, och plötsligt sitter man där med något som blivit uppskjutet 12 veckor, en vecka i taget. Jag vände mig istället till TBHsom lovade 1-3 dagars leveranstid. Det framgick dock inte ifall det var från deras eget lager, eller någon annans. När jag morgonen efter avbokade, för att hämta från MegaStores butik istället (minst en dag fortare) visade det sig att TBH mycket riktigt lovade från eget lager, och jag hann precis hindra dem att skicka iväg den.
Alltså:
Full pott för MegaStore, som inte bara levererade som lovat, utan också kunde leverera till sin egen butik 13.00 dagen efter att jag beställt sent på kvällen!
Riktigt bra med poäng till TBH, som levererade precis som lovat. De fick inte extra guldstjärna eftersom de saknar butik i Stockholm, och de har ganska dryga telefontider - bara öppet 9.30 - 12.00
Mediokert betyg för Datorbutiken.com, som hade inte mindre än en timmes(!) telefonkö till sin kundtjänst, och som inte verkar ha ett särskilt stort lager, eftersom de måste ge preliminärdatum för när saker ska anlända dit.
Till slut fick jag fatt i en Canon EOS 400D. Den är skitbra, och jag är ruskigt nöjd. En mer utförlig recension kommer när jag hunnit känna efter ordentligt. Mönstret med fokuspunkter, organiserade i en ring runt centrumpunkten istället för i ett kors, är något jag eventuellt kommer att irriteras över. Eller bli förälskad i, men det återstår att se. Det verkar som om den här var aningen bättre på att hantera mörka situationer, som ridhus och julfester...
Den trasiga kameran sålde jag för 300 spänn. Jag hoppas det är någon som nu verkligen får glädje av den. Jag var ärlig när jag sålde den om vad som var trasigt och hur det yttrade sig.
MegaStore var till slut butiken som fick förse mig med det nya huset. Datorbutiken.com gav mig ett preliminärt datum för när de skulle få in mitt nya hus till sitt lager, som sedan reviderades med nästan en vecka. Det gjorde mig väldigt skeptiskt. När en underleverantör har börjat rucka på sina datum, kan det lätt bli en vana, och plötsligt sitter man där med något som blivit uppskjutet 12 veckor, en vecka i taget. Jag vände mig istället till TBHsom lovade 1-3 dagars leveranstid. Det framgick dock inte ifall det var från deras eget lager, eller någon annans. När jag morgonen efter avbokade, för att hämta från MegaStores butik istället (minst en dag fortare) visade det sig att TBH mycket riktigt lovade från eget lager, och jag hann precis hindra dem att skicka iväg den.
Alltså:
Full pott för MegaStore, som inte bara levererade som lovat, utan också kunde leverera till sin egen butik 13.00 dagen efter att jag beställt sent på kvällen!
Riktigt bra med poäng till TBH, som levererade precis som lovat. De fick inte extra guldstjärna eftersom de saknar butik i Stockholm, och de har ganska dryga telefontider - bara öppet 9.30 - 12.00
Mediokert betyg för Datorbutiken.com, som hade inte mindre än en timmes(!) telefonkö till sin kundtjänst, och som inte verkar ha ett särskilt stort lager, eftersom de måste ge preliminärdatum för när saker ska anlända dit.
tisdag 11 december 2007
Halvsanningar och smålögner
Jag är så innerligt trött på träsket jag måste vada igenom för att få en ny kamera i min hand.
Jag skulle kunna knalla in i en butik jag vet är bra, och köpa ett nytt kamerahus för ganska precis 6000 spänn. Jag kan försöka beställa från den billigaste nätbutiken, och jag kan försöka beställa från den bästa nätbutiken.
Jag blir lurad. Hur jag än gör blir jag på något sätt lurad.
Går jag till butiken tar de rätt mycket mer än nätbutikerna. De tar lika mycket för bara ett hus, som bästa nätbutiken tar för hus, standardobjektiv, och en GB minne. Billigaste nätbutiken har ingen koll på när de kommer att leverera. De har skjutit upp en gång, och jag har ingen som helst lust att en gång i vecka i flera månader få beskedet att prylarna ska komma nästa vecka.
Just nu lutar jag åt att vända mig till bästa nätbutiken, slå till på deras pangerbjudande, och sedan kränga standardobjektivet som följde med. Det är ju sprillans nytt och oanvänt. Eller också sparar jag det som reserv tills jag har sönder mitt eget, vilket ju också borde inträffa inom rimlig tid.
Det tråkiga är att jag som sagt liksom blir lurad oavsett. Antingen på tid eller på service.
Fast nu hittade jag precis en nätbutik, som även har en riktig butik, i vilken jag borde kunna hämta kameran imorgon, eller på torsdag, lite beroende på hur de ser på "sitt lager".
De lovar leverans nästa dag för ordrar gjorda före 16.00, men jag hämtar ju själv i deras butik. Då slipper jag dessutom frakt.
Vilket träsk!
Jag börjar förstå vissa fördelar med att handla sina saker till ett högre pris i en butik. Man vet vad man får, när man får det, och vem man ska skälla på när det går sönder!
Jag skulle kunna knalla in i en butik jag vet är bra, och köpa ett nytt kamerahus för ganska precis 6000 spänn. Jag kan försöka beställa från den billigaste nätbutiken, och jag kan försöka beställa från den bästa nätbutiken.
Jag blir lurad. Hur jag än gör blir jag på något sätt lurad.
Går jag till butiken tar de rätt mycket mer än nätbutikerna. De tar lika mycket för bara ett hus, som bästa nätbutiken tar för hus, standardobjektiv, och en GB minne. Billigaste nätbutiken har ingen koll på när de kommer att leverera. De har skjutit upp en gång, och jag har ingen som helst lust att en gång i vecka i flera månader få beskedet att prylarna ska komma nästa vecka.
Just nu lutar jag åt att vända mig till bästa nätbutiken, slå till på deras pangerbjudande, och sedan kränga standardobjektivet som följde med. Det är ju sprillans nytt och oanvänt. Eller också sparar jag det som reserv tills jag har sönder mitt eget, vilket ju också borde inträffa inom rimlig tid.
Det tråkiga är att jag som sagt liksom blir lurad oavsett. Antingen på tid eller på service.
Fast nu hittade jag precis en nätbutik, som även har en riktig butik, i vilken jag borde kunna hämta kameran imorgon, eller på torsdag, lite beroende på hur de ser på "sitt lager".
De lovar leverans nästa dag för ordrar gjorda före 16.00, men jag hämtar ju själv i deras butik. Då slipper jag dessutom frakt.
Vilket träsk!
Jag börjar förstå vissa fördelar med att handla sina saker till ett högre pris i en butik. Man vet vad man får, när man får det, och vem man ska skälla på när det går sönder!
måndag 10 december 2007
Det sista om resterna av min 350D
Nu är den hemma igen.
Den var trasig. Rejält djävla skittrasig. Killen på verkstan sa att han aldrig sett en kamera gå så sönder av en sådan sak. Han hade bytt två trasiga säkringar, som båda ska skydda mot det som hände. Han påpekade att jag inte borde sätta i batteriet, för den blev rejält varm för det var någon skum kortis. Jag valde ändå att transportera batteri och minneskort i huset, för annars skulle jag slarva bort dem. Kortet var varmt när jag plockade ut det, trots att kameran varit avstängd.
Undrar om den redan hostade blod när jag gav den nådastöten...
Han sa också att han egentligen hade velat pruta på priset för att jag ändå skulle välja reparation, eftersom de 500 jag pröjsade i undersökningskostnad inte på långa vägar täckte hans arbete, och jag tror honom, men när bara reservdelen ensam kostade mer än vad min smärtgräns tillät, så sket det sig.
Mitt slutliga omdöme om Foto Flod blir nog ändå att det finns ett skäl till att de lagat kameror i över 40 år, och fortfarande frodas...
Någon som behöver reservdelar?
Den var trasig. Rejält djävla skittrasig. Killen på verkstan sa att han aldrig sett en kamera gå så sönder av en sådan sak. Han hade bytt två trasiga säkringar, som båda ska skydda mot det som hände. Han påpekade att jag inte borde sätta i batteriet, för den blev rejält varm för det var någon skum kortis. Jag valde ändå att transportera batteri och minneskort i huset, för annars skulle jag slarva bort dem. Kortet var varmt när jag plockade ut det, trots att kameran varit avstängd.
Undrar om den redan hostade blod när jag gav den nådastöten...
Han sa också att han egentligen hade velat pruta på priset för att jag ändå skulle välja reparation, eftersom de 500 jag pröjsade i undersökningskostnad inte på långa vägar täckte hans arbete, och jag tror honom, men när bara reservdelen ensam kostade mer än vad min smärtgräns tillät, så sket det sig.
Mitt slutliga omdöme om Foto Flod blir nog ändå att det finns ett skäl till att de lagat kameror i över 40 år, och fortfarande frodas...
Någon som behöver reservdelar?
onsdag 5 december 2007
Ny kamera är beställd
Precis innan jag skrev förra inlägget, skickade jag ett mail till verkstaden och förklarade att jag ville ha ett datum när kameran kunde hämtas, hel eller trasig, eller en lånekamera under tiden. Jag fick då till svar att kamerna var undersökt och att han precis fått veta att reserverdel, i form av ett nytt huvudkretskort, skulle kosta över 3000 och att jobbet med att byta skulle gå på ännu lite mer.
Jag har nu beställt en EOS 400D.
so there.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om verkstaden. Kanske det tog lång tid innan de fick svar från sin leverantör om reservdelen, och att de inte vill säga något innan det var löst? Kanske han drog till med ett "dra åt helvete jag tänker fan inte laga din kamera" inlindat i ett kostnadsförslag. Kanske han varit lite lat, men fick tummen ur igår? Kanske någon varit sjuk?
Egentligen har jag ingenting att säga, varken gott eller ont, om Foto Flod som trots allt varit i branschen sedan tidigt 60-tal och fortfarande frodas. De tycks dessutom vara en av mycket få verkstäder i Sverige som gör den typen av reparationer.
Den där recensionen blev lite av ett fiasko, och jag vill varken råda eller avråda någon att anlita dem.
Jag har nu beställt en EOS 400D.
so there.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om verkstaden. Kanske det tog lång tid innan de fick svar från sin leverantör om reservdelen, och att de inte vill säga något innan det var löst? Kanske han drog till med ett "dra åt helvete jag tänker fan inte laga din kamera" inlindat i ett kostnadsförslag. Kanske han varit lite lat, men fick tummen ur igår? Kanske någon varit sjuk?
Egentligen har jag ingenting att säga, varken gott eller ont, om Foto Flod som trots allt varit i branschen sedan tidigt 60-tal och fortfarande frodas. De tycks dessutom vara en av mycket få verkstäder i Sverige som gör den typen av reparationer.
Den där recensionen blev lite av ett fiasko, och jag vill varken råda eller avråda någon att anlita dem.
Kameraverkstad, eller Varför blir jag ALLTID så besviken
Idag är det två veckor sedan jag lämnade in min kamera på reparation. Då fick jag höra "Vi har nog ett kostnadsförslag till dig i början på nästa vecka, och om den går att laga borde det vara klart i slutet på veckan."
I onsdags ringde jag och frågade hur det gick, och fick ett svar i ganska sur ton att han skulle höra av sig så fort han visste något. Eller om det var så fort det hände något. Båda är situationer han själv råder över.
Idag är det onsdag igen, och jag har fortfarande inte hört Pip. Hur svårt är det att planera sitt arbete? Hur kan man ha så dålig koll att man inte fixar att hålla ett löfte om några timmars jobb på en vecka när? För det är inte fråga om mer än totalt 4 timmars arbete.
Det känns väldigt mycket som att jag är en liten kund, och att min kamera lagas i mån av tid. Det gör mig förbannad. Hur kommer det sig att alla rörelser av den här typen gör på detta viset?
När det här är klart kommer en fullständig recension av verkstaden, och där kommer naturligtvis även deras varumärke att exponeras. På gott eller ont. Just nu känns ont som mest sannolikt.
I onsdags ringde jag och frågade hur det gick, och fick ett svar i ganska sur ton att han skulle höra av sig så fort han visste något. Eller om det var så fort det hände något. Båda är situationer han själv råder över.
Idag är det onsdag igen, och jag har fortfarande inte hört Pip. Hur svårt är det att planera sitt arbete? Hur kan man ha så dålig koll att man inte fixar att hålla ett löfte om några timmars jobb på en vecka när? För det är inte fråga om mer än totalt 4 timmars arbete.
Det känns väldigt mycket som att jag är en liten kund, och att min kamera lagas i mån av tid. Det gör mig förbannad. Hur kommer det sig att alla rörelser av den här typen gör på detta viset?
När det här är klart kommer en fullständig recension av verkstaden, och där kommer naturligtvis även deras varumärke att exponeras. På gott eller ont. Just nu känns ont som mest sannolikt.
söndag 2 december 2007
Och nu blir det minskäl serier här också!
Bilderbloggen har varit förskonad från serier. Fram till idag. Betty är en trevlig serie om familjevardagsliv.
Du hittar den här:
http://comics.com/comics/betty/index.html
Dagens strip var en av de bästa på länge, och starkt relaterade till den här bloggen...
Du hittar den här:
http://comics.com/comics/betty/index.html
Dagens strip var en av de bästa på länge, och starkt relaterade till den här bloggen...
söndag 25 november 2007
Att analysera en bild
Jag har ingen som helst konstnärlig skolning. På högstadiet var Bild mitt sämsta ämne. Lätt. Det jag kan om foto har jag lärt mig själv, eller blivit lärd av min far, den fd pressfotografen, eller av vänner eller av uppsnappade bitar här och där.
Andra fotobloggare har nämnt den här siten:
Radiant Vista's Daily Critique
och jag har nu varit inne där ett par gånger och tittat.
Killen som kör siten tar en bild som någon skickat in, och med något festligt verktyg med vilket han kan markera i bilden gör han en filmsnutt på några minuter, där han analyserar och kommenterar bilden. Han talar om allt från ren fototeknik om slutartider och bländare och utrustning till de betydligt mer konstnärliga aspekterna av att balansera skuggor, att plasera rätt objekt i rätt storlek längs med gyllene snittet och färgkomposition.
Han tar upp oerhört många aspekter som jag aldrig någonsin skulle ha kommit på själv, och som jag, även när jag försöker, har svårt att ta hänsyn till, alla på en gång. Det är lärorikt, och jag vill nu passa på att rekommendera alla som känner att de inte redan är bäst på att fotografera att hänga där. Det är intressant!
Alltså:
Radiant Vista's Daily Critique
Tack, ni i min länklista som tipsade mig om det här...
Min kamera är för övrigt på verkstad, och jag hoppas få tillbaka den nästa vecka.
Andra fotobloggare har nämnt den här siten:
Radiant Vista's Daily Critique
och jag har nu varit inne där ett par gånger och tittat.
Killen som kör siten tar en bild som någon skickat in, och med något festligt verktyg med vilket han kan markera i bilden gör han en filmsnutt på några minuter, där han analyserar och kommenterar bilden. Han talar om allt från ren fototeknik om slutartider och bländare och utrustning till de betydligt mer konstnärliga aspekterna av att balansera skuggor, att plasera rätt objekt i rätt storlek längs med gyllene snittet och färgkomposition.
Han tar upp oerhört många aspekter som jag aldrig någonsin skulle ha kommit på själv, och som jag, även när jag försöker, har svårt att ta hänsyn till, alla på en gång. Det är lärorikt, och jag vill nu passa på att rekommendera alla som känner att de inte redan är bäst på att fotografera att hänga där. Det är intressant!
Alltså:
Radiant Vista's Daily Critique
Tack, ni i min länklista som tipsade mig om det här...
Min kamera är för övrigt på verkstad, och jag hoppas få tillbaka den nästa vecka.
söndag 18 november 2007
Kameraverkstad
Jag har försökt hitta någon kameraverkstad som kanske kan laga min kamera. Av erfarenhet vet jag att svaret brukar bli:
"Vi tar 950 kr + moms för att ge dig en prisuppgift på resten av av reparationen. Om du bestämmer dig för att låta oss reparera den efter det drar vi av de 950 + moms, och debiterar timpeng om 800 kr i timmer + moms, så det finns inte en chans i helvete att en kamera som ny kostar 5000 spänn är värd att laga. Är du dum i huvudet eller?"
Men jag har ändå skickat ut ett par trevare. Det kan ju gå, liksom.
Jag hade ingen försäkring. Det sög. Nu har jag en, till nästa gång. En allriskförsäkring som tillägg till hemförsäkringen kostar några hundra om året, (hos just mitt försäkringsbolag 375kr/år) och då har jag en självrisk på 1500. Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att elektronikbutikerna kränger försäkringar för flera hundra spänn per pryl, som egentligen inte är bättre försäkringar.
Jag har lite pengar sparade som buffert ifall något viktigt går sönder. Tvättmaskin, bil, hus, kamera, eller något annat som det faktiskt är väldigt svårt att leva utan, och ett EOS 400D-hus kostar "bara" 5500 spänn. Jag går inte i konkurs.
MEN FAN VAD DET SVIDER ATT VARA SÅ IN I HELVETE KLANTIG!!!
På nästa kamera ska montera ett extra litet snöre, att hänga runt halsen. Eller något. Eller fästa i bältet. Eller också ska jag investera i ett av de där balla gummi-skydden man kränger på. De skyddar mot damm och fukt också, och sådant hade jag egentligen behövt.
Jag ser en slogan framför mig
"Camera Armour - For the practically challenged..."
"Vi tar 950 kr + moms för att ge dig en prisuppgift på resten av av reparationen. Om du bestämmer dig för att låta oss reparera den efter det drar vi av de 950 + moms, och debiterar timpeng om 800 kr i timmer + moms, så det finns inte en chans i helvete att en kamera som ny kostar 5000 spänn är värd att laga. Är du dum i huvudet eller?"
Men jag har ändå skickat ut ett par trevare. Det kan ju gå, liksom.
Jag hade ingen försäkring. Det sög. Nu har jag en, till nästa gång. En allriskförsäkring som tillägg till hemförsäkringen kostar några hundra om året, (hos just mitt försäkringsbolag 375kr/år) och då har jag en självrisk på 1500. Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att elektronikbutikerna kränger försäkringar för flera hundra spänn per pryl, som egentligen inte är bättre försäkringar.
Jag har lite pengar sparade som buffert ifall något viktigt går sönder. Tvättmaskin, bil, hus, kamera, eller något annat som det faktiskt är väldigt svårt att leva utan, och ett EOS 400D-hus kostar "bara" 5500 spänn. Jag går inte i konkurs.
MEN FAN VAD DET SVIDER ATT VARA SÅ IN I HELVETE KLANTIG!!!
På nästa kamera ska montera ett extra litet snöre, att hänga runt halsen. Eller något. Eller fästa i bältet. Eller också ska jag investera i ett av de där balla gummi-skydden man kränger på. De skyddar mot damm och fukt också, och sådant hade jag egentligen behövt.
Jag ser en slogan framför mig
"Camera Armour - For the practically challenged..."
lördag 17 november 2007
fanfanfanfanfanfan
Jag är en stor klant. För någon timme sedan skulle jag hänga kameran på axeln och slant. Jag tappade en i gatan, och nu verkar den stendöd. Först glappade det lite, och den verkade inte kunna spara bilderna på kortet, varefter "Error 99" visades. Efter omstart med batteriet ute och inne verkade den funka. Nyss gjorde den likadant, och sedan dog den. Stendöd. Verkar inte ha någon el alls, men batteriet är friskt.
FANIHELVETEJAGHARINTERÅDATTKÖPANYTTKAMERAHUS!!!!!!!
FANIHELVETEJAGHARINTERÅDATTKÖPANYTTKAMERAHUS!!!!!!!
fredag 16 november 2007
bilder med sned horizont, som utlovat
torsdag 15 november 2007
Fett me cred till Canon!
Det 50mm-objektiv jag införskaffade nyligen var inte fräscht. Kanske någon tappat det i golvet eller något, vad vet jag, men det funkade inte som det skulle iallafall, så jag lämnade in det till butiken där jag köpt det för att få det fixat, och de sa "Det tar ett par veckor." Det gör det nog i normalfallet, men tydligen är det stora serviceföretag (inte Canon själva) som åtagit sig att fixa dessa garantiärenden överbelastat, och mitt objektiv skickades till Danmark.
Företaget i Sverige som tog emot det har en hemsida där man ska kunna följa sitt ärende. Denna sida uppdaterades aldrig. Den uppdaterades inte heller när jag slutade vara kund hos dem. Jag fick veta att det skickats vidare till den och den verkstaden som hade det och det telefonnumret, men inte förrän jag ringt och jagat dem lite. Det tog dem tre dagar att besvara mitt mail. Jag rinde dit och fick veta att de aldrig hört talas om mitt objektiv. De suckade och förklarade att jag inte var den första.
En vecka senare jagade jag igen. De hade fortfarande inte fått det, och jag ringde tillbaka till första företaget. Nej, de hade ju skickat det till den här firman i Danmark, vars telefonnummer de inte fick lämna ut till mig, men det var hos det danska företaget jag var kund, så det var dem jag borde bråka med.
?!
Danskarna svarade dessutom inte i telefon när det svenska företaget ringde, och jag hänvisades till Canon.
Tjejen på Canon bad att få återkomma om en liten stund när hon kollat vad som hände. Det gjorde hon, och hon förklarade också att mitt objektiv skickats till Danmark, att det tagits emot där, men nu inte längre fanns. Hon bad med en mycket uppriktig ton om ursäkt för allt strul och frågade var jag bodde, så skulle hon skicka ett nytt. Det nya kom idag, och jag är nöjd.
Är detta konstigt?
Egentligen är det här en självklarhet, men Canon ska ändå ha cred för att de faktiskt, till skillnad från många andra, till exempel sina underhuggare, insett hur självklart det är och för att de utan ett ords diskussion eller att någonting krävdes av mig bara skickade ett nytt.
Mitt förtroende för Canon som företag har stärkts. De tar mig, som liten privatkund på största allvar. De ber om ursäkt när något gått fel, vilket det ju faktiskt kan göra i alla organisationer, och löser det på snabbaste bästa sätt. Inget snack!
Jag upptäckte dessutom precis att det är samma standard för gängor för 52mm diameter hos Canon som hos gamla Nikon. Detta innebär att jag i den gamla väskan med antikviteter kunde rota fram
1 gult filter
1 orange filter
1 rött filter
3 skylightfilter
3 linsskydd
1 ytterligare skylight, färdigpreppat med vaselin för romantiska porträtt
1 polariserande ball filter som jag måste läsa på mer om
1 CloseUp #1 (verkar inte göra någonting att tala om)
1 CloseUp #2 (Fattigmans-macro, som låter mig komma dubbelt så nära. Ett förstoringslgas helt enkelt)
Woohoo! Jackpot!
På rent djävelskap sitter det nu ett Nikon linsskydd på. Och ett Nikon Skylight, för jag har lärt mig att när allt annat är glömt och avtaget, kan det vara ett extra filter som går sönder istället för objektivet. Därför har jag fortfarande mitt tele i en bit...
Bara för att leka och testa de roliga sakerna tog jag den här bilden som är direkt från minneskortet. Inget photoshoppande alls.
Företaget i Sverige som tog emot det har en hemsida där man ska kunna följa sitt ärende. Denna sida uppdaterades aldrig. Den uppdaterades inte heller när jag slutade vara kund hos dem. Jag fick veta att det skickats vidare till den och den verkstaden som hade det och det telefonnumret, men inte förrän jag ringt och jagat dem lite. Det tog dem tre dagar att besvara mitt mail. Jag rinde dit och fick veta att de aldrig hört talas om mitt objektiv. De suckade och förklarade att jag inte var den första.
En vecka senare jagade jag igen. De hade fortfarande inte fått det, och jag ringde tillbaka till första företaget. Nej, de hade ju skickat det till den här firman i Danmark, vars telefonnummer de inte fick lämna ut till mig, men det var hos det danska företaget jag var kund, så det var dem jag borde bråka med.
?!
Danskarna svarade dessutom inte i telefon när det svenska företaget ringde, och jag hänvisades till Canon.
Tjejen på Canon bad att få återkomma om en liten stund när hon kollat vad som hände. Det gjorde hon, och hon förklarade också att mitt objektiv skickats till Danmark, att det tagits emot där, men nu inte längre fanns. Hon bad med en mycket uppriktig ton om ursäkt för allt strul och frågade var jag bodde, så skulle hon skicka ett nytt. Det nya kom idag, och jag är nöjd.
Är detta konstigt?
Egentligen är det här en självklarhet, men Canon ska ändå ha cred för att de faktiskt, till skillnad från många andra, till exempel sina underhuggare, insett hur självklart det är och för att de utan ett ords diskussion eller att någonting krävdes av mig bara skickade ett nytt.
Mitt förtroende för Canon som företag har stärkts. De tar mig, som liten privatkund på största allvar. De ber om ursäkt när något gått fel, vilket det ju faktiskt kan göra i alla organisationer, och löser det på snabbaste bästa sätt. Inget snack!
Jag upptäckte dessutom precis att det är samma standard för gängor för 52mm diameter hos Canon som hos gamla Nikon. Detta innebär att jag i den gamla väskan med antikviteter kunde rota fram
1 gult filter
1 orange filter
1 rött filter
3 skylightfilter
3 linsskydd
1 ytterligare skylight, färdigpreppat med vaselin för romantiska porträtt
1 polariserande ball filter som jag måste läsa på mer om
1 CloseUp #1 (verkar inte göra någonting att tala om)
1 CloseUp #2 (Fattigmans-macro, som låter mig komma dubbelt så nära. Ett förstoringslgas helt enkelt)
Woohoo! Jackpot!
På rent djävelskap sitter det nu ett Nikon linsskydd på. Och ett Nikon Skylight, för jag har lärt mig att när allt annat är glömt och avtaget, kan det vara ett extra filter som går sönder istället för objektivet. Därför har jag fortfarande mitt tele i en bit...
Bara för att leka och testa de roliga sakerna tog jag den här bilden som är direkt från minneskortet. Inget photoshoppande alls.
söndag 11 november 2007
En gammal bild jag är nöjd med
Den här bilden tog jag hösten 2002 längst upp i Thailand, några få mil från gränsen mot Burma och Laos. Killen på bilden hade, tillsammans med mig och Kattmamman, tillbringat ett par dagar i djungeln och vi var alla rejält trötta och väntade på en möjlighet att komma tillbaka till "civilisationen".
Ljuset föll rätt, han orkade inte riktigt opponera sig mot kameran och jag fick till både skärpa och skärpedjup och allting rätt.
När jag tittar på alla mina bilder, så undrar jag om inte detta är en av de bästa jag tagit. Det kanske är lite tragiskt...
Proffsbilder
Idag hade jag tid att läsa tidningen noga, och att titta på bilderna noga. Jag har liksom gått tillbaka till barndomen där bilderna är viktigare än texten. Fast på ett annat sätt.
På DN Söndags förstasida är en heltäckande bild av en pappa med sitt barn på axlarna. Vid en första anblick ser bilden väldigt spontan ut, men vid närmare granskning är den väldigt väl komponerad. Såklart. Det är ju i sig inget förvånande. Det är en bild utvald bland många tusen alla tagna av en riktigt duktig fotograf. Icke desto mindre slås man av hur väl fotografen utnyttjat diagonalen från nedre vänsta till övre högra för det ganska avlånga motivet, hur fokus ligger exakt rätt i pappans ögon, hur det finns en ljus bakgrund precis i linje med huvudmotivet, vars kant ligger precis utanför barnet, vilket förstärker den linjen längs diagonalen.
Porträtt är mina favoritbilder, varesig det är porträtt på en Människa eller på Motorcykel*. De tenderar dock att innehålla motiv som går uppifrån och ner och inte längs den linje ögat faktiskt helst följer i en rektangel. Detta gör dels bilderna tråkiga, dels gör det att ytan utnyttjas dåligt. Det blir för lite porträtt och för mycket bakgrund. Och tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Jag har för lätt att Dokumentera en tydlig bild av motivet, och det blir inte intressant. Jag har kämpat hårt och länge för att få horizonten rak, och istället kan jag nu inte ta några andra bilder. Ironiskt.
Det ska bli nästa sak jag övar på i mitt komponerande av bilder, att använda rätt linjer, tänkta eller synliga.
Roger Thuressons bildspel från DN.se kan vara kul att se. Han har tagit många fina bilder.
* Ja, man kan faktiskt ta ett porträtt på en motorcykel. En vacker motorcykel har en själ och är konst i sig. Man kan framförallt ta ett porträtt på någon som kör motorcykel, och då har man ofta den tuffa diagonalen på köpet, om man tar bilden i en kurva. Men det är svårt, för motorcyklar som lutar tillräckligt mycket i kurvan för att vara tuffa kör fort! Jag behöver ett UltraSonic-objektiv...
På DN Söndags förstasida är en heltäckande bild av en pappa med sitt barn på axlarna. Vid en första anblick ser bilden väldigt spontan ut, men vid närmare granskning är den väldigt väl komponerad. Såklart. Det är ju i sig inget förvånande. Det är en bild utvald bland många tusen alla tagna av en riktigt duktig fotograf. Icke desto mindre slås man av hur väl fotografen utnyttjat diagonalen från nedre vänsta till övre högra för det ganska avlånga motivet, hur fokus ligger exakt rätt i pappans ögon, hur det finns en ljus bakgrund precis i linje med huvudmotivet, vars kant ligger precis utanför barnet, vilket förstärker den linjen längs diagonalen.
Porträtt är mina favoritbilder, varesig det är porträtt på en Människa eller på Motorcykel*. De tenderar dock att innehålla motiv som går uppifrån och ner och inte längs den linje ögat faktiskt helst följer i en rektangel. Detta gör dels bilderna tråkiga, dels gör det att ytan utnyttjas dåligt. Det blir för lite porträtt och för mycket bakgrund. Och tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Jag har för lätt att Dokumentera en tydlig bild av motivet, och det blir inte intressant. Jag har kämpat hårt och länge för att få horizonten rak, och istället kan jag nu inte ta några andra bilder. Ironiskt.
Det ska bli nästa sak jag övar på i mitt komponerande av bilder, att använda rätt linjer, tänkta eller synliga.
Roger Thuressons bildspel från DN.se kan vara kul att se. Han har tagit många fina bilder.
* Ja, man kan faktiskt ta ett porträtt på en motorcykel. En vacker motorcykel har en själ och är konst i sig. Man kan framförallt ta ett porträtt på någon som kör motorcykel, och då har man ofta den tuffa diagonalen på köpet, om man tar bilden i en kurva. Men det är svårt, för motorcyklar som lutar tillräckligt mycket i kurvan för att vara tuffa kör fort! Jag behöver ett UltraSonic-objektiv...
fredag 9 november 2007
massor av bilder. Massormassormassor
Enligt räkneverket på min kamera har jag som sagt tagit någonstans runt 60000 bilder på ett och ett halvt år. Det är flera tusen bilder i månaden.
Jag kände precis att jag saknar en grej med analoga kameror. När en bild kostade fyra kronor i film och framkallning att ta, så tog man inte som privatperson flera tusen bilder i månaden. Det var inte möjligt, men numera går det faktiskt.
Visst är det så att för att bli duktig måste man ta många bilder. Det där är ofrånkomligt, men en sak man sällan tänker på när man konstaterar det, är att man också med nödvändighet måste titta på bilderna man tar. Man måste granska dem kritiskt och se vad man gör bra och dåligt.
Som förälder till en tiomånaders bebis är det inte möjligt att titta på och verkligen analysera tusentals bilder i månaden. Det kvittar att jag kastar två av tre bilder vid en första snabb och grov gallring. Det blir ändå minst tusen bilder över. Att verkligen titta på en bild tar några minuter. Tusen minuter är nästan sjutton timmar. Fem minuter per bild och tusen bilder närmar sig tre manveckor.
Jag vill ta många bilder, och jag vill lära mig och jag vill bli duktigare och jag vill analysera. Hur ska jag få ihop det här? Just nu sitter jag med någonstans runt tusen bilder som jag knappt har sett...
Jag kände precis att jag saknar en grej med analoga kameror. När en bild kostade fyra kronor i film och framkallning att ta, så tog man inte som privatperson flera tusen bilder i månaden. Det var inte möjligt, men numera går det faktiskt.
Visst är det så att för att bli duktig måste man ta många bilder. Det där är ofrånkomligt, men en sak man sällan tänker på när man konstaterar det, är att man också med nödvändighet måste titta på bilderna man tar. Man måste granska dem kritiskt och se vad man gör bra och dåligt.
Som förälder till en tiomånaders bebis är det inte möjligt att titta på och verkligen analysera tusentals bilder i månaden. Det kvittar att jag kastar två av tre bilder vid en första snabb och grov gallring. Det blir ändå minst tusen bilder över. Att verkligen titta på en bild tar några minuter. Tusen minuter är nästan sjutton timmar. Fem minuter per bild och tusen bilder närmar sig tre manveckor.
Jag vill ta många bilder, och jag vill lära mig och jag vill bli duktigare och jag vill analysera. Hur ska jag få ihop det här? Just nu sitter jag med någonstans runt tusen bilder som jag knappt har sett...
Sagan om vandringskameran.
1999 köpte jag en Canon EOS300. Sommaren 2002, precis innan jag och min blivande fru skulle åka till sydostasien i ett par månader, betedde den sig jättekonsigt. Den sa att batteriet var slut vad jag än gjorde. Inför resan fick jag låna en Canon 600 (tror jag) av en kompis. En dag, långt ute i Laos, skulle vi åka på en kanottur på Maekong-floden, och vi lämnade väskan med kameran på hotellrummet. Vi ville inte lämna den i hotellets reception, eftersom det är allmänt känt att sådana saker försvinner. Vi hoppades att ignen skulle veta att vi lämnat den där. När vi kom tillbaka var kamerahuset och standardobjektivet som satt på borta, men teleobjektivet i botten av väskan var kvar.
Hotellpersonalen sa "Det kan inte ha hänt på hotellet, för ni har den enda nyckeln, och ingen har varit där sedan vi städade imorse." ?!
Vi fick hjälp av vår kanottursarrangör att gå till Turistpolisen (Ja, de har speciell sådan), vars första kommentar var "And what do you want ME to do about it?"
Vi förklarade att vi ville att han skulle skriva en rapport som vi kunde lämna till vårt försäkringsbolag i Sverige och att vi var väl medvetna om att han inte skulle hitta kameran.
Han sa att hans chef var tvungen att stämpla, och han skulle inte komma in förrän i eftermiddag och dessutom ville han helst inte. Men vi skulle åka två timmar senare och hade ingen som helst lust att stanna ett dygn till. Vi bad att han skulle skicka rapporten med brev till oss i Sverige.
Det blev åka bakpå hans moppe till Posten, för att ta reda på att portot var ca 15 sek, och det fick vi allt betala, minsann!
I en vecka, och under besök i världsarvstaden, var vi utan kamera.
Väl tillbaka i Vientienne gick vi till Kinesmarknaden (Ja, det heter så) och köpte en ny EOS 500 till vrakpris. Vi prutade två gånger. Först på kameran, och sedan på valutan. Vi tog ungefär tusen bilder med den kameran innan vi kom hem.
Strax innan vi kom hem till Sverige kom ett konstigt brev, med konstiga tecken till mig. Det innehöll ett rutigt ark, hanskrivet med blyerts och ett skriftspråk som bara används av fem miljoner människor. Det gick dock att urskilja de västerländska bokstavskombinationerna "Camera Canon EOS" ett datum och mitt namn.
När jag hemma gick till försäkringsbolaget flinade försäkringstanten lite och sa "Har du någon polisrapport då? Annars går det inte förstår du!"
Jag kunde stolt presentera det mycket märkliga pappret. Med de synnerligen kommunistiskt officiella stämplarna.
Hennes svar, som hon lyckades formulera, trots att hakan var i golvet var
"Och hur vill du att vi ska kunna tyda det här?"
och mitt svar var
"Det är faktiskt ert problem. Det här är polisrapporten."
Jag fick pengarna. Vartenda öre. AV VAD KAMERAN SKULLE KOSTAT I SVERIGE!!!
Nu har detta kamerahus, med den lite speciella historian, lämnat mig, och befinner sig hos Calle!, och jag önskar er två mycket nöje.
Hotellpersonalen sa "Det kan inte ha hänt på hotellet, för ni har den enda nyckeln, och ingen har varit där sedan vi städade imorse." ?!
Vi fick hjälp av vår kanottursarrangör att gå till Turistpolisen (Ja, de har speciell sådan), vars första kommentar var "And what do you want ME to do about it?"
Vi förklarade att vi ville att han skulle skriva en rapport som vi kunde lämna till vårt försäkringsbolag i Sverige och att vi var väl medvetna om att han inte skulle hitta kameran.
Han sa att hans chef var tvungen att stämpla, och han skulle inte komma in förrän i eftermiddag och dessutom ville han helst inte. Men vi skulle åka två timmar senare och hade ingen som helst lust att stanna ett dygn till. Vi bad att han skulle skicka rapporten med brev till oss i Sverige.
Det blev åka bakpå hans moppe till Posten, för att ta reda på att portot var ca 15 sek, och det fick vi allt betala, minsann!
I en vecka, och under besök i världsarvstaden, var vi utan kamera.
Väl tillbaka i Vientienne gick vi till Kinesmarknaden (Ja, det heter så) och köpte en ny EOS 500 till vrakpris. Vi prutade två gånger. Först på kameran, och sedan på valutan. Vi tog ungefär tusen bilder med den kameran innan vi kom hem.
Strax innan vi kom hem till Sverige kom ett konstigt brev, med konstiga tecken till mig. Det innehöll ett rutigt ark, hanskrivet med blyerts och ett skriftspråk som bara används av fem miljoner människor. Det gick dock att urskilja de västerländska bokstavskombinationerna "Camera Canon EOS" ett datum och mitt namn.
När jag hemma gick till försäkringsbolaget flinade försäkringstanten lite och sa "Har du någon polisrapport då? Annars går det inte förstår du!"
Jag kunde stolt presentera det mycket märkliga pappret. Med de synnerligen kommunistiskt officiella stämplarna.
Hennes svar, som hon lyckades formulera, trots att hakan var i golvet var
"Och hur vill du att vi ska kunna tyda det här?"
och mitt svar var
"Det är faktiskt ert problem. Det här är polisrapporten."
Jag fick pengarna. Vartenda öre. AV VAD KAMERAN SKULLE KOSTAT I SVERIGE!!!
Nu har detta kamerahus, med den lite speciella historian, lämnat mig, och befinner sig hos Calle!, och jag önskar er två mycket nöje.
måndag 29 oktober 2007
Ryttartävlingar
I lördags besökte jag en hopptävling. Denna gång fick jag nöjet att ta bilder i ett ridhus som hade lite dagsljus in genom fönstrena utöver den minst sagt förnämliga belysningen. Det blev en helt annan kvalitet än jag är van vid, och det var kul.
Det var dessutom ett vackert höstljus när solen kom fram framåt eftermiddagen. Det var rätt disigt ändå, och Skåne ser faktiskt ut såhär. När det är vackert. Jag brukar trivas med väldigt korta skärpedjup, vilket förmodligen beror på att jag ofta tar porträtt, men den här bilden blev mycket mer stämningsfull med ett stort skärpedjup, och jag borde ha haft ett ännu mycket större.
Jag kommer fram till så mycket när jag granskar bilderna, men i Stundens Hetta glömmer jag alltid hälften. Tur att man kan ha tur ändå!
lördag 20 oktober 2007
Haga är rätt vackert en fin höstdag
söndag 14 oktober 2007
Grannens blommor
onsdag 10 oktober 2007
Kamerasamlingen...
fredag 5 oktober 2007
Rolig effekt med strålkastarljus
I onsdags var det dags för ridfotograferande igen. Trygg med mitt nya ljusstarka objektiv gick jag dit och tog skitmånga bilder. Ungefär halvvägs genom lektionen hade det hunnit bli rätt mörkt, och strålkastarljuset tog över. Det blev en ganska spännande effekt, eftersom den typen av lampor bara ger ljus med en färg.
måndag 1 oktober 2007
Många bilder blir det....
Det verkar som om räkneverket i min kamera nu passerat 50000 bilder. Kan det stämma verkligen? Det skulle betyda 700 bilder i veckan i snitt. Alla mina minneskort ihop rymmer inte mer än knappt 300 bilder om man sparar i maximal upplösning och med RAW-formatet också.
söndag 30 september 2007
En katt. Igen
Ännu en gång har jag tagit en bild på den av katterna som är mest fotogenique, när hon för en gångs skull var still i det vackra morgonljuset vi ibland får vid diskbänken. Det blir ett varmt ljus, en vit vägg och ljuset faller rakt, vilket jag tycker ger en "dramatisk" effekt på en katt.
Och snart blir det nog en del porträtt, ifall motiven ställer upp på det. I fredags införskaffades ett Canon EF 50mm F1,8. Det var på tiden!!!
måndag 24 september 2007
Vad betydde siffrorna i föregående inlägg?
Eftersom en del undrar, och eftersom det blir roligare att diskutera foto om man har koll på de olika värdena som styr exponeringen, så kommer här en snabbguide:
ISO-inställning:
Filmens ljuskänslighet. Ju högre tal, desto känsligare film (eller CMOS-censor på en digitalkamera). Högre isotal blir känsligare, men det gör också bilderna kornigare i allmänhet
Exponerinstid:
Anger hur länge slutaren är öppen och släpper in ljus på filmen/censorn. Ju längre tid, desto mer ljus in. Är slutaren öppen för länge, hinner motivet röra sig, och bilden blir suddig. Det är ju ett problem när det är mörkt, och man behöver ha öppet länge för att få in tillräckligt med ljus. Ibland kan man uppnå fina effekter med lång slutartid, där rätt saker blir suddiga.
Bländaröppning:
Bländaröppningen är hålet som släpper in ljus. Ju större hål (dvs, ju mindre bländartal) desto mer ljus kommer in. Man kan kompensera en kort slutartid med en stor bländaröppning och vice versa. Ju mindre bländaröppning man har, desto större "skärpedjup" får man.
Skärpedjupet
Skärpedjupet anger hur mycket som blir skarpt hitom och bortom det avstånd man egentligen ställt in skärpan på. Med ett oändligt skärpedjup blir allt, både det som är 2cm bort och det som är flera kilometer bort, skarpt. Med ett väldigt litet skärpedjup kanske någons puppill blir skarp, samtidigt som ögonfransarna blir suddiga. Detta innebär också att det finns en avvägning att göra med bländaröppningen. Har man motiv som rör sig kan det bli väldigt svårt att fokusera med ett kort skärpedjup.
Den Stora Konflikten
Om man alltså vill ta en bild på något som rör sig, vill man ha ett stort skärpedjup, vilket innebär en liten bländaröppning (högt bländartal, kanske 10-15), vilket innebär att hålet är litet och bara släpper in lite ljus. Samtidigt vill man inte att motivet ska hinna flytta sig, vilket innebär en kort slutartid, vilket också gör att lite ljus kommer in. Någonstans måste man alltid välja i viss mån, ifall man vill ha kort slutartid, eller liten bländaröppning. Både måste kompenseras av att den andra blir "fel". I viss mån kan man kompensera den konflikten med en ljuskänsligare "film", men då blir å andra sidan bildkvaliteten lidande istället.
Därför är hästar som rör sig ganska fort och skumpigt i ett mörkt ridhus ett skit att fotografera.
Dinah, jag hoppas det här förklarar siffrorna lite mer, och att det kanske kan bli lite roligare med foto siffrorna betyder något.
ISO-inställning:
Filmens ljuskänslighet. Ju högre tal, desto känsligare film (eller CMOS-censor på en digitalkamera). Högre isotal blir känsligare, men det gör också bilderna kornigare i allmänhet
Exponerinstid:
Anger hur länge slutaren är öppen och släpper in ljus på filmen/censorn. Ju längre tid, desto mer ljus in. Är slutaren öppen för länge, hinner motivet röra sig, och bilden blir suddig. Det är ju ett problem när det är mörkt, och man behöver ha öppet länge för att få in tillräckligt med ljus. Ibland kan man uppnå fina effekter med lång slutartid, där rätt saker blir suddiga.
Bländaröppning:
Bländaröppningen är hålet som släpper in ljus. Ju större hål (dvs, ju mindre bländartal) desto mer ljus kommer in. Man kan kompensera en kort slutartid med en stor bländaröppning och vice versa. Ju mindre bländaröppning man har, desto större "skärpedjup" får man.
Skärpedjupet
Skärpedjupet anger hur mycket som blir skarpt hitom och bortom det avstånd man egentligen ställt in skärpan på. Med ett oändligt skärpedjup blir allt, både det som är 2cm bort och det som är flera kilometer bort, skarpt. Med ett väldigt litet skärpedjup kanske någons puppill blir skarp, samtidigt som ögonfransarna blir suddiga. Detta innebär också att det finns en avvägning att göra med bländaröppningen. Har man motiv som rör sig kan det bli väldigt svårt att fokusera med ett kort skärpedjup.
Den Stora Konflikten
Om man alltså vill ta en bild på något som rör sig, vill man ha ett stort skärpedjup, vilket innebär en liten bländaröppning (högt bländartal, kanske 10-15), vilket innebär att hålet är litet och bara släpper in lite ljus. Samtidigt vill man inte att motivet ska hinna flytta sig, vilket innebär en kort slutartid, vilket också gör att lite ljus kommer in. Någonstans måste man alltid välja i viss mån, ifall man vill ha kort slutartid, eller liten bländaröppning. Både måste kompenseras av att den andra blir "fel". I viss mån kan man kompensera den konflikten med en ljuskänsligare "film", men då blir å andra sidan bildkvaliteten lidande istället.
Därför är hästar som rör sig ganska fort och skumpigt i ett mörkt ridhus ett skit att fotografera.
Dinah, jag hoppas det här förklarar siffrorna lite mer, och att det kanske kan bli lite roligare med foto siffrorna betyder något.
torsdag 20 september 2007
Fy bubblan för mörka ridhus
Att fotografera folk som rider i ett mörkt ridhus är ett elände på många plan. Det är ofta ganska mörkt. Redan där kan man börja ana oråd. Hästarna står sällan stilla. Detta innebär att man behöver en hyfsat kort slutartid för att slippa rörelseoskärpa. Man kan inte ta till blixt, för då skrämmer man hästarna. Hästarna är i allmänhet långt bort, vilket innebär att man behöver mycket zoom, vilket ofta innebär att man inte ens kan utnyttja objektivets största bländaröppning. Eftersom hästarna rör sig är det dessutom svårt att få till skärpan bra med det korta skärpedjup man behöver för att ha en sportslig chans att få in ljus nog.
Den här bilden tog jag med följande inställningar
ISOINSTÄLLNING: 100
EXPONERINGSTID: 1/80s
BLÄNDARE: 5.6
BRÄNNVIDD: 300.0mm (=486mm)
Vän av ordning frågar då såklart varför i h-te jag tog bilden med ASA100, och det vore en mycket berättigad fråga. Svaret är nog att jag helt enkelt klantade mig och klickade en gång för mycket. Det visade sig dock att ASA1600 inte gjorde livet så förfärligt mycket roligare. Jag kände och klämde lite, och körde sedan på fast exponering, eftersom kameran gärna luras av de ljusa bakgrunderna. Dessutom valde jag helt enkelt den längsta slutartid jag kunde ha och ändå slippa rörelseoskärpa, och den största bländaröppning jag kunde få. Det var helt enkelt det bästa jag fick ihop.
Resultatet tycker jag blev en rätt kul bild, men knappast en bild som visar hur just den här människan red.
Spegeln är en medveten effekt för övrigt, som jag är lite stolt över. Ljust som fanns kom in genom fönster högt upp på väggen, och eftersom det var på kvällen blev det ett väldigt rakt ljus, som föll på vissa tydliga punkter. I det här fallet föll det på ryttarens ansikte, men inte på hästen.
måndag 17 september 2007
Tack Calle och Dinah
Tack Calle och Dinah för era synpunkter. Det är roligt att läsa hur andra tolkar bilderna. Ni ser saker jag inte ser.
Calle: Jag har provat att göra som du sa, och mycket riktigt blev bilden mycket mer intressant med en annan beskärning. Nu hamnar huset, som egentligen inte syns särskilt väl i centrum, medan den röda kappan, som är i fokus, hamnar i hörnet. Mer spännande så.
Dinah, tack för ditt engagemang. Ja, det är precis samma bild. Att de ser annolunda ut när du klickar på dem, beror nog på att hela bilden helt enkelt inte får plats på skärmen. Den har rätt hög upplösning...
söndag 16 september 2007
Höstbild
Ett försök att fånga den melankoliska hösten och lite gult och en vacker vy och en människa som går i det där. Den röda kappan blir den enda färgklicken och fångar ögat på ett intressant sätt, och gör att man tydligt ser människan i helheten fast hon är rätt liten. Jag har medvetet inte tagit ett porträtt på personen, utan velat fånga henne just i helheten av löv och hus och grusväg.
Ser du något annat i bilden? Kanske något som kunde gjort den bättre? Berätta då det, så att jag lär mig och kan bli en duktigare fotograf. Det där pladdret ovanför betyder bara att jag är pretentiös.
lördag 15 september 2007
Vackert ljus
I onsdags var det ett sällsynt vackert ljus över ridbanan när frun red. Jag roade mig även denna veckan med att ta skitmånga bilder, men bara hälften så många som förra veckan. Denna veckan ansträngde jag mig mer på varje bild, och förlitade mig mindre på de stora talens matematik. Det blev bortåt 150 bilder, varav ungefär 30 faktiskt var helt ok bilder. Jag lade upp fler i webalbumet åt de som ridit, eftersom de inte är så intresserade av den fotografiska kvaliteten som de är av motiven.
Den här bilden kan ha varit den bästa.
Ljuset var ett varmt, rött kvällsljus som var ganska lågt. Ett sådant ljus ger mycket färg och skarpa skuggor. Det är tyvärr alldeles för klent egentligen för att man ska få bra bilder såhär dags på kvällen, men efter omständigheterna är jag rätt nöjd med skärpan ändå.
Som vanligt emottas alla kommenterar tacksamt.
måndag 3 september 2007
Landskap
Jag tycker det brukar vara svårt att fånga landskap på ett levande sätt. Det blir lätt en turistbild som inte alls förmedlar den stämning man egentligen vill fånga, utan bara en träd, himmel, vatten och lite blommor. Det där är synd, för när det gäller just naturbilder är det ju i allmänhet stämningen man vill fånga. Alla vet hur ett träd ser ut i naturen. Eller, de flesta vet.
Den här gången försökte jag tänka på hela kompositionen. Ni bjuds på en bild i färg och en utan. Vilken gör sig bäst? Jag kunde inte bestämma själv...
En rolig sak med detta är också att bilderna är tagna en dryg halvtimme med kollektivtrafik och promenad från T-centralen i Stockholm.
Komposition och motiv
Återigen fimpade jag bakgrundens möjligheter - precis det jag skrev om igår.
Några bilder utnyttjade den ljusa bakgrunden som syns uppe till vänster på denna bild, och några hamnade mitt på. Det blev lite i stökigaste laget. Varför utnyttjade jag inte det mörka gröna som busken bakom utgör? Det hade kunnat bli en mycket mer harmonisk bakgrund, med mer fokus på motivet.
Några bilder utnyttjade den ljusa bakgrunden som syns uppe till vänster på denna bild, och några hamnade mitt på. Det blev lite i stökigaste laget. Varför utnyttjade jag inte det mörka gröna som busken bakom utgör? Det hade kunnat bli en mycket mer harmonisk bakgrund, med mer fokus på motivet.
lördag 1 september 2007
Ännu mera katt
När jag tittar på mina bilder i efterhand, har jag ofta märkt att jag inte har koll på hela kompositionen, utan bara "motivet" (i det här fallet katten). Det är lite synd, för då missar man att utnyttja skuggor och ljus i bakgrunden, som skulle kunna ge linjer på rätt ställen och framhäva och dölja saker som man vill just framhäva och dölja. Den här gången hade jag tur och skuggor och ljus råkade passa som fisken i handsken runt kattens huvud. Då blir det bra. Andra gånger ser man i efterhand, att om man bara vridit kameran lite lite hade man fått en helt annan bakgrund, som kanske kunnat skapa en mycket bättre bild.
Något att öva på, alltså. Se hela bilden, inte bara motivet.
fredag 31 augusti 2007
onsdag 29 augusti 2007
Måste lära mig att göra hela inlägget på en gång...
Det första bilderbloggsinlägget
Det första inlägget blir faktiskt inte på Lillkatten, utan på Lillkattens katt.
Jag roade mig med att trotsa motljuset, genom att vrida upp exponeringen ett drygt bländarsteg mer än kameran tänkt sig, slå på blixten, och sedan, i Adobe Lightroom, plocka bort all färg och beskära en liten aning. När man sedan plockat bort den lilla störande grå fläcken längst till höger blir resultatet det här.
Jag roade mig med att trotsa motljuset, genom att vrida upp exponeringen ett drygt bländarsteg mer än kameran tänkt sig, slå på blixten, och sedan, i Adobe Lightroom, plocka bort all färg och beskära en liten aning. När man sedan plockat bort den lilla störande grå fläcken längst till höger blir resultatet det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)