Teknik eller känsla?

En gång under gymnasietiden hade jag en diskussion om gitarrspelande med en kille som jag både då och nu ansåg riktigt korkad. Han menade att det var ointressant ifall en gitarrist var tekniskt skicklig eller inte. Det enda som räknades var om personen i fråga hade Känsla. Jag menade att utan tekniken spelar det ingen roll hur mycket känsla du har, för du kan inte uttrycka den om du inte kan spela. Teknik är således ett nödvändigt, men inte tillräckligt krav för att skapa stor musik.

Detsamma torde gälla all konst. Om det enda du kan åstadkomma med en penna är en streckgubbe, kommer du aldrig att måla Mona Lisa, oavsett hur stort snille du är på insidan. Om man inte vet hur man tar ett skarpt foto blir det lite svårt att hävda att man gjort det suddigt med flit. En bild med okonventionell skärpa kan vara mycket vacker, men egentligen bara om fotografen gjort det medvetet som en del av sin komposition, eller haft den där turen som man har ungefär en gång på miljonen.

Jag anstränger mig således för att få tillräckligt bra kläm på det tekniska med raka horizonter, skärpan på rätt ställe, rätt exponering, rätt utrustning (i mån av pengar) som tillåter mig att styra det jag behöver kunna styra för att åstadkomma de effekter jag vill ha. Jag har övat i rätt många år nu, och jag känner att jag fortfarande har mycket långt kvar innan den bild jag har inne i huvudet när jag ser vad jag tror är ett vackert motiv, också är det som blir min slutliga bild. Det är ganska frustrerande att känna att man fattas teknisk kunskap och känsla(!) för tekniken (Hur stor blir egentligen skärpedjupet om jag har en brännvid på 50 mm, en bländare på 1,8 och fokuserar på 15 meter?) när man försöker skapa den bild man vill, och att man liksom aldrig når dit. Jag vill uppleva att kameran är min förlängda hand. Den ska inte vara ett verktyg jag håller i min hand, utan mer en handske jag trär på.

Min far, som jag nämnt tidigare, som i sin "ungdom" var pressfotograf i tio år, kan fortfarande, 20 år senare, slicka på fingret, hålla upp det, och säga "Hm. 400 ASA. Med bländare 5,6 kan nog 1/100 vara lagom exponeringstid här". Han kan fokusera manuellt med sin gamla Nikon F2 utan att reflektera över att han gör det, och därmed ägna all sin energi åt att komponera. Ungefär som när man kör bil, och inte tänker på att man växlar. Jag har långt kvar dit. Mycket långt.

Jag undrar om jag någonsin kommer dit...



Ps.
Idag försökte jag fotografera sonen. 12 bilder av 72 gick inte i papperskorgen vid första granskningen. Ds.