I helgen, när vi ändå hade vägarna förbi, åkte jag och Frun till sommarstugen där hon tillbringade all ledig tid med familjen som barn, och en liten bit upp i tonåren.
Det visade sig att, även om mycket var fint och välhållet, som nytt tak, till exempel, såg hörnan till hönsen ut exakt som när de sålde. De gamla tidningarna hade inte flyttats en millimeter på 20 år, och redan när det såldes, hade de nog legat där ett tag...
torsdag 27 mars 2014
Några bilder från Söderfors
Dagens tema får nog bli pretentiös smörja. Jag är inte jättenöjd, men jag var där en helg och tog en massa bilder, när jag ändå var där, och känner det där märkliga behovet att visa upp det, precis som folk som presenterar sin middag på Facebook. Fast jag lägger det i alla fall här, och inte på fejjan...
söndag 23 mars 2014
tisdag 18 mars 2014
måndag 17 mars 2014
tisdag 4 mars 2014
Hur bra ska man va?
Hur duktiga ska man vara för att hålla på med något? För att det ska vara lönt? För att det inte bara ska vara dumt? För att det inte bara ska vara pretentiöst? Lite töntigt?
När man börjar med en ny hobby är man aldrig duktig. Med tiden lär man sig kanske. Med ödmjukhet, hårt arbete och intresse blir somliga duktiga. Vissa blir så duktiga på det de tycker om att de kan leva på det. Somliga blir duktiga nog för att det de gör ska kunna anses vara... bra. I någon inte alltför specifik mening.
Somliga blir faktiskt aldrig duktiga. En del köper en gitarr i tonåren, övar, övar, och sedan över de mer, men de blir aldrig duktiga. Det de spelar låtar aldrig bra, och ingen vill höra det. En del försöker skriva, och skickar hela livet sina alster till förlag som konsekvent refuserar.
Somliga inser efter en kortare eller längre tids övande att de helt enkelt inte kommer att bli tillräckligt bra och slutar.
För en del är detta inte viktigt. Att spela, skriva, måla eller snickra kan vara värt att göra helt enkelt som något avkopplande att göra, alldeles oavsett resultatet. Vissa andra saknar bara självinsikten att förstå hur hopplöst långt de är från Bra. De spelar ogenerat Cornelis-låtar på fester, utan att någon bett dem eller ger bort äckliga sillinläggningar i fula burkar till vänner i present.
Men vad är tillräckligt bra? Varför snickrar du en egen veranda? Det kan omöjligen vara bara för att få ta en pilsner i kvällssolen. Någonstans ligger det antagligen någon sorts önskan om att kunna vara stolt över det du skapat. (Eller så kvittar det fullständigt vad du bygger, och det handlar bara om att du mår bra om du får spika och såga lite. Verandan kan rivas när du är klar. )
Men det där med stoltheten över det du åstadkommit, när infinner sig den? Hur bra måste det du gör vara för att du med rätta ska kunna känna dig stolt, och inte bara tvinga falska toner av Cornelis i öronen på folk?
Hur bra ska det vara för att vara bra nog?
Här är nog främsta anledningen till att jag har en firma. Pengarna jag tjänar på min firma är faktiskt snudd på försumbara. Jag skulle kunna gå till mitt vanliga jobb, och jobba några timmar extra, en helg, och sopa banan med hela mitt företag. Men jag har valt att ha ett företag. Det handlar nog främst om att min gräns går någonstans där någon annan är villig att betala mig för mitt arbete, de bilder jag skapar.
Om någon vill betala mig för att skapa bilder, då är jag tillräckligt duktig på bilder.
Om någon annan väljer att ställa ut mina bilder, då är det bra nog. De måste inte ställas ut på Fotografiska (Ja, jag lämnade in en hög bilder dit, för deras höstsalong), eller på nationalmuseum. Jag skulle vara stolt om mina bilder hängde på ett någorlunda hippt café.
Och samtidigt - Vad är det som säger att den som köper mina bilder förstår sig på bilder? Kanske är det en stor konstkännare som inser att de får stor konst till vrakpris, men mer sannolikt är ju motsatsen, att det är någon som helt enkelt inte förstår att de inte får valuta för pengarna.
Kanske står mina "kollegor" där borta och garvar sig harmynta över att jag har mage att sälja bilder. Eller så står de och svär sig svarta om tungan för att folk inte begriper att hyra av en som KAN utan bara går till han som dumpar priserna.
Det är svårt att veta.
Är jag Gösta Ekman, eller Johan Ulvesson och vad är egentligen tillräckligt bra?
Var går gränsen?
När man börjar med en ny hobby är man aldrig duktig. Med tiden lär man sig kanske. Med ödmjukhet, hårt arbete och intresse blir somliga duktiga. Vissa blir så duktiga på det de tycker om att de kan leva på det. Somliga blir duktiga nog för att det de gör ska kunna anses vara... bra. I någon inte alltför specifik mening.
Somliga blir faktiskt aldrig duktiga. En del köper en gitarr i tonåren, övar, övar, och sedan över de mer, men de blir aldrig duktiga. Det de spelar låtar aldrig bra, och ingen vill höra det. En del försöker skriva, och skickar hela livet sina alster till förlag som konsekvent refuserar.
Somliga inser efter en kortare eller längre tids övande att de helt enkelt inte kommer att bli tillräckligt bra och slutar.
För en del är detta inte viktigt. Att spela, skriva, måla eller snickra kan vara värt att göra helt enkelt som något avkopplande att göra, alldeles oavsett resultatet. Vissa andra saknar bara självinsikten att förstå hur hopplöst långt de är från Bra. De spelar ogenerat Cornelis-låtar på fester, utan att någon bett dem eller ger bort äckliga sillinläggningar i fula burkar till vänner i present.
Men vad är tillräckligt bra? Varför snickrar du en egen veranda? Det kan omöjligen vara bara för att få ta en pilsner i kvällssolen. Någonstans ligger det antagligen någon sorts önskan om att kunna vara stolt över det du skapat. (Eller så kvittar det fullständigt vad du bygger, och det handlar bara om att du mår bra om du får spika och såga lite. Verandan kan rivas när du är klar. )
Men det där med stoltheten över det du åstadkommit, när infinner sig den? Hur bra måste det du gör vara för att du med rätta ska kunna känna dig stolt, och inte bara tvinga falska toner av Cornelis i öronen på folk?
Hur bra ska det vara för att vara bra nog?
Här är nog främsta anledningen till att jag har en firma. Pengarna jag tjänar på min firma är faktiskt snudd på försumbara. Jag skulle kunna gå till mitt vanliga jobb, och jobba några timmar extra, en helg, och sopa banan med hela mitt företag. Men jag har valt att ha ett företag. Det handlar nog främst om att min gräns går någonstans där någon annan är villig att betala mig för mitt arbete, de bilder jag skapar.
Om någon vill betala mig för att skapa bilder, då är jag tillräckligt duktig på bilder.
Om någon annan väljer att ställa ut mina bilder, då är det bra nog. De måste inte ställas ut på Fotografiska (Ja, jag lämnade in en hög bilder dit, för deras höstsalong), eller på nationalmuseum. Jag skulle vara stolt om mina bilder hängde på ett någorlunda hippt café.
Och samtidigt - Vad är det som säger att den som köper mina bilder förstår sig på bilder? Kanske är det en stor konstkännare som inser att de får stor konst till vrakpris, men mer sannolikt är ju motsatsen, att det är någon som helt enkelt inte förstår att de inte får valuta för pengarna.
Kanske står mina "kollegor" där borta och garvar sig harmynta över att jag har mage att sälja bilder. Eller så står de och svär sig svarta om tungan för att folk inte begriper att hyra av en som KAN utan bara går till han som dumpar priserna.
Det är svårt att veta.
Är jag Gösta Ekman, eller Johan Ulvesson och vad är egentligen tillräckligt bra?
Var går gränsen?
söndag 2 mars 2014
Vårbilder
Hösten övergick nästan omärkligt i vår. Den kortaste vintern på länge är slut, och det gör mig faktiskt ingenting.
Det betyder också att höstprojektet, som mycket väl fyllde sin funktion, nu är över, och får sägas ha övergått i vårprojekt. Bilderna blir nog ungefär likadana, sånär som på snödropparna. Och snödroppebilden var kass, så den utgår.
Det betyder också att höstprojektet, som mycket väl fyllde sin funktion, nu är över, och får sägas ha övergått i vårprojekt. Bilderna blir nog ungefär likadana, sånär som på snödropparna. Och snödroppebilden var kass, så den utgår.
Anka. Ankor är vackra. |
Kärlek. |
Också kärlek. Oavsett vad Krist- och Sverigedemokrater säger. |
Den här ska jag kränga till Alla Hjärtans Dag nästa går, tror jag. Säg till om ni ser den i ett kortställ på Gallerix. |
Läskigt
Sonen skulle på maskerad, och hemma hos mamma hade han ju en skelettpyjamas, och här fans det ansiktsfärg.
Huga!
Huga!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)