Mitt bildmässiga navelskåderi. Ett försök att lära av mina egna bilder. All konstruktiv, saklig kritik emottages tacksamt.

söndag 25 november 2007

Att analysera en bild

Jag har ingen som helst konstnärlig skolning. På högstadiet var Bild mitt sämsta ämne. Lätt. Det jag kan om foto har jag lärt mig själv, eller blivit lärd av min far, den fd pressfotografen, eller av vänner eller av uppsnappade bitar här och där.

Andra fotobloggare har nämnt den här siten:
Radiant Vista's Daily Critique
och jag har nu varit inne där ett par gånger och tittat.

Killen som kör siten tar en bild som någon skickat in, och med något festligt verktyg med vilket han kan markera i bilden gör han en filmsnutt på några minuter, där han analyserar och kommenterar bilden. Han talar om allt från ren fototeknik om slutartider och bländare och utrustning till de betydligt mer konstnärliga aspekterna av att balansera skuggor, att plasera rätt objekt i rätt storlek längs med gyllene snittet och färgkomposition.

Han tar upp oerhört många aspekter som jag aldrig någonsin skulle ha kommit på själv, och som jag, även när jag försöker, har svårt att ta hänsyn till, alla på en gång. Det är lärorikt, och jag vill nu passa på att rekommendera alla som känner att de inte redan är bäst på att fotografera att hänga där. Det är intressant!

Alltså:
Radiant Vista's Daily Critique

Tack, ni i min länklista som tipsade mig om det här...

Min kamera är för övrigt på verkstad, och jag hoppas få tillbaka den nästa vecka.

söndag 18 november 2007

Kameraverkstad

Jag har försökt hitta någon kameraverkstad som kanske kan laga min kamera. Av erfarenhet vet jag att svaret brukar bli:
"Vi tar 950 kr + moms för att ge dig en prisuppgift på resten av av reparationen. Om du bestämmer dig för att låta oss reparera den efter det drar vi av de 950 + moms, och debiterar timpeng om 800 kr i timmer + moms, så det finns inte en chans i helvete att en kamera som ny kostar 5000 spänn är värd att laga. Är du dum i huvudet eller?"

Men jag har ändå skickat ut ett par trevare. Det kan ju gå, liksom.

Jag hade ingen försäkring. Det sög. Nu har jag en, till nästa gång. En allriskförsäkring som tillägg till hemförsäkringen kostar några hundra om året, (hos just mitt försäkringsbolag 375kr/år) och då har jag en självrisk på 1500. Sett ur det perspektivet är det lite märkligt att elektronikbutikerna kränger försäkringar för flera hundra spänn per pryl, som egentligen inte är bättre försäkringar.

Jag har lite pengar sparade som buffert ifall något viktigt går sönder. Tvättmaskin, bil, hus, kamera, eller något annat som det faktiskt är väldigt svårt att leva utan, och ett EOS 400D-hus kostar "bara" 5500 spänn. Jag går inte i konkurs.

MEN FAN VAD DET SVIDER ATT VARA SÅ IN I HELVETE KLANTIG!!!

På nästa kamera ska montera ett extra litet snöre, att hänga runt halsen. Eller något. Eller fästa i bältet. Eller också ska jag investera i ett av de där balla gummi-skydden man kränger på. De skyddar mot damm och fukt också, och sådant hade jag egentligen behövt.

Jag ser en slogan framför mig
"Camera Armour - For the practically challenged..."

lördag 17 november 2007

fanfanfanfanfanfan

Jag är en stor klant. För någon timme sedan skulle jag hänga kameran på axeln och slant. Jag tappade en i gatan, och nu verkar den stendöd. Först glappade det lite, och den verkade inte kunna spara bilderna på kortet, varefter "Error 99" visades. Efter omstart med batteriet ute och inne verkade den funka. Nyss gjorde den likadant, och sedan dog den. Stendöd. Verkar inte ha någon el alls, men batteriet är friskt.

FANIHELVETEJAGHARINTERÅDATTKÖPANYTTKAMERAHUS!!!!!!!

fredag 16 november 2007

bilder med sned horizont, som utlovat

Nu när jag fått mitt 50mm objektiv igen, provade jag att ta några bilder av sonen enligt den övning jag valt ut, nämligen att inte slaviskt följa horizonten. Resultatet lämnar iofs mycket övrigt att önska, men är ändå mycket mer spännande än många andra porträtt.

Vad tycker du?

torsdag 15 november 2007

Fett me cred till Canon!

Det 50mm-objektiv jag införskaffade nyligen var inte fräscht. Kanske någon tappat det i golvet eller något, vad vet jag, men det funkade inte som det skulle iallafall, så jag lämnade in det till butiken där jag köpt det för att få det fixat, och de sa "Det tar ett par veckor." Det gör det nog i normalfallet, men tydligen är det stora serviceföretag (inte Canon själva) som åtagit sig att fixa dessa garantiärenden överbelastat, och mitt objektiv skickades till Danmark.

Företaget i Sverige som tog emot det har en hemsida där man ska kunna följa sitt ärende. Denna sida uppdaterades aldrig. Den uppdaterades inte heller när jag slutade vara kund hos dem. Jag fick veta att det skickats vidare till den och den verkstaden som hade det och det telefonnumret, men inte förrän jag ringt och jagat dem lite. Det tog dem tre dagar att besvara mitt mail. Jag rinde dit och fick veta att de aldrig hört talas om mitt objektiv. De suckade och förklarade att jag inte var den första.

En vecka senare jagade jag igen. De hade fortfarande inte fått det, och jag ringde tillbaka till första företaget. Nej, de hade ju skickat det till den här firman i Danmark, vars telefonnummer de inte fick lämna ut till mig, men det var hos det danska företaget jag var kund, så det var dem jag borde bråka med.

?!

Danskarna svarade dessutom inte i telefon när det svenska företaget ringde, och jag hänvisades till Canon.

Tjejen på Canon bad att få återkomma om en liten stund när hon kollat vad som hände. Det gjorde hon, och hon förklarade också att mitt objektiv skickats till Danmark, att det tagits emot där, men nu inte längre fanns. Hon bad med en mycket uppriktig ton om ursäkt för allt strul och frågade var jag bodde, så skulle hon skicka ett nytt. Det nya kom idag, och jag är nöjd.

Är detta konstigt?

Egentligen är det här en självklarhet, men Canon ska ändå ha cred för att de faktiskt, till skillnad från många andra, till exempel sina underhuggare, insett hur självklart det är och för att de utan ett ords diskussion eller att någonting krävdes av mig bara skickade ett nytt.

Mitt förtroende för Canon som företag har stärkts. De tar mig, som liten privatkund på största allvar. De ber om ursäkt när något gått fel, vilket det ju faktiskt kan göra i alla organisationer, och löser det på snabbaste bästa sätt. Inget snack!

Jag upptäckte dessutom precis att det är samma standard för gängor för 52mm diameter hos Canon som hos gamla Nikon. Detta innebär att jag i den gamla väskan med antikviteter kunde rota fram
1 gult filter
1 orange filter
1 rött filter
3 skylightfilter
3 linsskydd
1 ytterligare skylight, färdigpreppat med vaselin för romantiska porträtt
1 polariserande ball filter som jag måste läsa på mer om
1 CloseUp #1 (verkar inte göra någonting att tala om)
1 CloseUp #2 (Fattigmans-macro, som låter mig komma dubbelt så nära. Ett förstoringslgas helt enkelt)

Woohoo! Jackpot!

På rent djävelskap sitter det nu ett Nikon linsskydd på. Och ett Nikon Skylight, för jag har lärt mig att när allt annat är glömt och avtaget, kan det vara ett extra filter som går sönder istället för objektivet. Därför har jag fortfarande mitt tele i en bit...

Bara för att leka och testa de roliga sakerna tog jag den här bilden som är direkt från minneskortet. Inget photoshoppande alls.

söndag 11 november 2007

En gammal bild jag är nöjd med


Den här bilden tog jag hösten 2002 längst upp i Thailand, några få mil från gränsen mot Burma och Laos. Killen på bilden hade, tillsammans med mig och Kattmamman, tillbringat ett par dagar i djungeln och vi var alla rejält trötta och väntade på en möjlighet att komma tillbaka till "civilisationen".

Ljuset föll rätt, han orkade inte riktigt opponera sig mot kameran och jag fick till både skärpa och skärpedjup och allting rätt.

När jag tittar på alla mina bilder, så undrar jag om inte detta är en av de bästa jag tagit. Det kanske är lite tragiskt...

Proffsbilder

Idag hade jag tid att läsa tidningen noga, och att titta på bilderna noga. Jag har liksom gått tillbaka till barndomen där bilderna är viktigare än texten. Fast på ett annat sätt.

På DN Söndags förstasida är en heltäckande bild av en pappa med sitt barn på axlarna. Vid en första anblick ser bilden väldigt spontan ut, men vid närmare granskning är den väldigt väl komponerad. Såklart. Det är ju i sig inget förvånande. Det är en bild utvald bland många tusen alla tagna av en riktigt duktig fotograf. Icke desto mindre slås man av hur väl fotografen utnyttjat diagonalen från nedre vänsta till övre högra för det ganska avlånga motivet, hur fokus ligger exakt rätt i pappans ögon, hur det finns en ljus bakgrund precis i linje med huvudmotivet, vars kant ligger precis utanför barnet, vilket förstärker den linjen längs diagonalen.

Porträtt är mina favoritbilder, varesig det är porträtt på en Människa eller på Motorcykel*. De tenderar dock att innehålla motiv som går uppifrån och ner och inte längs den linje ögat faktiskt helst följer i en rektangel. Detta gör dels bilderna tråkiga, dels gör det att ytan utnyttjas dåligt. Det blir för lite porträtt och för mycket bakgrund. Och tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Jag har för lätt att Dokumentera en tydlig bild av motivet, och det blir inte intressant. Jag har kämpat hårt och länge för att få horizonten rak, och istället kan jag nu inte ta några andra bilder. Ironiskt.

Det ska bli nästa sak jag övar på i mitt komponerande av bilder, att använda rätt linjer, tänkta eller synliga.

Roger Thuressons bildspel från DN.se kan vara kul att se. Han har tagit många fina bilder.


* Ja, man kan faktiskt ta ett porträtt på en motorcykel. En vacker motorcykel har en själ och är konst i sig. Man kan framförallt ta ett porträtt på någon som kör motorcykel, och då har man ofta den tuffa diagonalen på köpet, om man tar bilden i en kurva. Men det är svårt, för motorcyklar som lutar tillräckligt mycket i kurvan för att vara tuffa kör fort! Jag behöver ett UltraSonic-objektiv...

fredag 9 november 2007

massor av bilder. Massormassormassor

Enligt räkneverket på min kamera har jag som sagt tagit någonstans runt 60000 bilder på ett och ett halvt år. Det är flera tusen bilder i månaden.

Jag kände precis att jag saknar en grej med analoga kameror. När en bild kostade fyra kronor i film och framkallning att ta, så tog man inte som privatperson flera tusen bilder i månaden. Det var inte möjligt, men numera går det faktiskt.

Visst är det så att för att bli duktig måste man ta många bilder. Det där är ofrånkomligt, men en sak man sällan tänker på när man konstaterar det, är att man också med nödvändighet måste titta på bilderna man tar. Man måste granska dem kritiskt och se vad man gör bra och dåligt.

Som förälder till en tiomånaders bebis är det inte möjligt att titta på och verkligen analysera tusentals bilder i månaden. Det kvittar att jag kastar två av tre bilder vid en första snabb och grov gallring. Det blir ändå minst tusen bilder över. Att verkligen titta på en bild tar några minuter. Tusen minuter är nästan sjutton timmar. Fem minuter per bild och tusen bilder närmar sig tre manveckor.

Jag vill ta många bilder, och jag vill lära mig och jag vill bli duktigare och jag vill analysera. Hur ska jag få ihop det här? Just nu sitter jag med någonstans runt tusen bilder som jag knappt har sett...

Sagan om vandringskameran.

1999 köpte jag en Canon EOS300. Sommaren 2002, precis innan jag och min blivande fru skulle åka till sydostasien i ett par månader, betedde den sig jättekonsigt. Den sa att batteriet var slut vad jag än gjorde. Inför resan fick jag låna en Canon 600 (tror jag) av en kompis. En dag, långt ute i Laos, skulle vi åka på en kanottur på Maekong-floden, och vi lämnade väskan med kameran på hotellrummet. Vi ville inte lämna den i hotellets reception, eftersom det är allmänt känt att sådana saker försvinner. Vi hoppades att ignen skulle veta att vi lämnat den där. När vi kom tillbaka var kamerahuset och standardobjektivet som satt på borta, men teleobjektivet i botten av väskan var kvar.
Hotellpersonalen sa "Det kan inte ha hänt på hotellet, för ni har den enda nyckeln, och ingen har varit där sedan vi städade imorse." ?!
Vi fick hjälp av vår kanottursarrangör att gå till Turistpolisen (Ja, de har speciell sådan), vars första kommentar var "And what do you want ME to do about it?"
Vi förklarade att vi ville att han skulle skriva en rapport som vi kunde lämna till vårt försäkringsbolag i Sverige och att vi var väl medvetna om att han inte skulle hitta kameran.
Han sa att hans chef var tvungen att stämpla, och han skulle inte komma in förrän i eftermiddag och dessutom ville han helst inte. Men vi skulle åka två timmar senare och hade ingen som helst lust att stanna ett dygn till. Vi bad att han skulle skicka rapporten med brev till oss i Sverige.
Det blev åka bakpå hans moppe till Posten, för att ta reda på att portot var ca 15 sek, och det fick vi allt betala, minsann!
I en vecka, och under besök i världsarvstaden, var vi utan kamera.
Väl tillbaka i Vientienne gick vi till Kinesmarknaden (Ja, det heter så) och köpte en ny EOS 500 till vrakpris. Vi prutade två gånger. Först på kameran, och sedan på valutan. Vi tog ungefär tusen bilder med den kameran innan vi kom hem.
Strax innan vi kom hem till Sverige kom ett konstigt brev, med konstiga tecken till mig. Det innehöll ett rutigt ark, hanskrivet med blyerts och ett skriftspråk som bara används av fem miljoner människor. Det gick dock att urskilja de västerländska bokstavskombinationerna "Camera Canon EOS" ett datum och mitt namn.
När jag hemma gick till försäkringsbolaget flinade försäkringstanten lite och sa "Har du någon polisrapport då? Annars går det inte förstår du!"
Jag kunde stolt presentera det mycket märkliga pappret. Med de synnerligen kommunistiskt officiella stämplarna.
Hennes svar, som hon lyckades formulera, trots att hakan var i golvet var
"Och hur vill du att vi ska kunna tyda det här?"
och mitt svar var
"Det är faktiskt ert problem. Det här är polisrapporten."
Jag fick pengarna. Vartenda öre. AV VAD KAMERAN SKULLE KOSTAT I SVERIGE!!!

Nu har detta kamerahus, med den lite speciella historian, lämnat mig, och befinner sig hos Calle!, och jag önskar er två mycket nöje.