Sommarlov

Jag har ytterligt svårt för Organiserad Lagbollsport. Jag står inte ut med halvpennalistiska tränare, översittare till lag-"kamrater", pappor som skriker, föräldrar som lever genom sina barn, yngre syskon som aldrig får någon uppmärksamhet för att det äldre syskonet faktiskt ska spela match.
Jag avskyr det som pesten.

Oorganiserad lagbollsport, däremot....
Att träffa några kompisar och ta med en boll till fotbollsplanen bakom husen. Det minns jag som sommarlov. Det var kul.

Liten, men otäck!

Jag besökte nyligen Östermalm...

Skämten på temat och den här bilden tar liksom aldrig slut...

De suddiga, del 2

Häromdagen kände jag att det suddiga kanske inte var så dumt.
Nu, när jag tittat på bilderna har jag kommit fram till att det antagligen beror på just det där med den enkla estetiken, få linjer som egentligen inte föreställer något, men som alla ändå direkt kan känna igen. Jag såg i sökaren* att jag tyckte om det, men förstod inte varför.
Det gör jag nu.
Och ja, jag känner direkt igen min son på båda bilderna.

 

 

...

 

 

 

* Nej, lumixen har ingen sökare, men jag såg det på displayen, då. Och ja, jag använder fortfarande Stora kameran.

De suddiga del 1

Det finns suddiga bilder jag tycket om.
De här tre första visar ett barn jag älskar, och följdaktligen tycker jag om dem oavsett konstnärliga kvaliteter, men just de här tycker jag om ändå. Jag har svårt att ta cred ordentligt, för det var inte riktigt meningen, men jag tycker ändå om resultatet.

Jag har alltid velat kunna teckna, sådär så att jag kan ta med bara precis de pennstreck som behövs, och utelämna allt annat. Att säkert kunna ta en kulspetspenna, disponera pappret, och sedan, på under en minut, kunna visa upp några få streck, som alla direkt förstår, är en konst jag alltid imponerats av. De här tre bilderna har lite av de kvaliteterna. De visar en form som jag direkt känner igen, trots att bilderna är suddiga intill oigenkännelighet. Det tycker jag om.
Dessutom är jag lite nöjd att jag fick med ljuset i vattnet, och skuggorna som vore de en vinjett.

Gamla motiv

Ibland måste man återvända Hem också, till de motiv man är van vid. Dem man tycker om. Bilder på mina barn blir ju liksom alltid stor konst, alldeles av sig självt. Det är skönt ibland, att kunna slappna av en smula, och veta att det man gör ändå blir stor konst, utan att man anstränger sig...

Nu är barnen hos de andra föräldrarna, och jag har tid att göra detta en kväll. Det är märkligt hur många bilder man kan ta, som sedan bara blir liggande i en mapp som heter Temp. Jag vill inte riktigt ha det så. Jag vill titta på bilderna jag tar, och lära mig, och se om jag lyckats med det jag försökt, och se om jag är nöjd med något. Och kasta och rensa ut all skit som blir.

Och bara som notering, Lumixen fixar det här fint, tydligen. Med ett skrangligt gammalt 135/2,8-objektiv med m42-gänga, glappande bländarreglage och två adaptrar.

 

Bilder som påverkar

Det är sällan man hör och läser om reportage i text som förändrat världen, utom kanske Watergate. Däremot talas det ofta om de där enstaka bilderna som vänt upp och ned på folks värld.

Frågan är ifall jag måste överge jobb, fru och barn för att åka ut i världen och försöka ta de bilderna.

Nej, såklart jag inte gör, men lite sugen är jag allt...

posted from Bloggeroid