Så var vi där igen. Igår tog jag en bild som inte blev ett endaste litet dugg som jag tänkt mig. Inte ens lite lite grann. Bilden suger på alla tänkbara tekniska plan, men den har ändå något som tilltalar mig. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig att ha den på väggen. Men är det konst? Konst är definitionsmässigt medveten. Men jag tyckte ändå om det här. Undrar om jag kan ta den med flit? Då blir det nämligen konst.
Och varför är det alltid dessa stackars änder som drabbas av mina kvasiexistensiella dumheter?
tisdag 26 februari 2008
måndag 25 februari 2008
Ny bild till salu!
iStockPhoto accepterade ännu en bild. Jag är såklart omåttligt stolt, och jag försöker lära mig vad som är "stockphoto". Det är inte samma sak som "bra bilder". StockPhoto måste nog vara bra bilder, men bra bilder måste inte vara stockphoto. Hm. Klurigt...
Däremot köpte de inte min senaste kattbild. En av de bidragande orsakerna är att de har så galet mycket husdjur, och därför har de höjt ribban ytterligare för sådana bilder. Men är det inte bra nog, så är det inte. Fast jag var rätt nöjd med den...
söndag 17 februari 2008
By common request (den sålda bilden)
Det här är alltså bilden någon köpt. StockPhoto är ett helt nytt sätt att se på bilder. Det handlar inte om den mest estetiska bilden, utan det handlar mest om den mest tekniskt perfekta bilden av ett motiv. Det är lite annorlunda, men nog bra att lära sig. Har man det tekniska på plats och intuitivt blir det lättare att få estetiken som man vill ha den.
lördag 16 februari 2008
Gräsänder
Jag har alltid tyckt mycket om gräsänder. De är vackra och ser på något sätt sympatiska ut. Det finns ett gäng som hänger på ett ställe som jag ofta går förbi, och igår flög de när jag kom. Jag är själv rätt nöjd med den här bilden, men känner att något fattas. Vad är det som fattas, snälla? Mer och direktare sol hade gjort effekten av vattnet snyggare, men det är mer.
Hade jag varit snabbare och haft rätt objektiv på hade jag kanske kunnat få en enskild and när han lyfte, men så väl ville det sig inte...
Hade jag varit snabbare och haft rätt objektiv på hade jag kanske kunnat få en enskild and när han lyfte, men så väl ville det sig inte...
tisdag 12 februari 2008
Proffs
Ett proffs är någon som tjänar pengar på sin verksamhet. Mer specifikt är någon ett halvproffs om vederbörande tjänar pengar, men inte lever på, sin verksamhet.
Jag är nu, rent tekniskt ett halvproffs. Eller promilleproffs ska man kanske säga för att mynta ett nytt uttryck.
Jag har sålt en bild. Jag fick en dollar och tio cent för min bild av Slussen på iStockphoto!
Häpp!
Vad hände?!
Jag är nu, rent tekniskt ett halvproffs. Eller promilleproffs ska man kanske säga för att mynta ett nytt uttryck.
Jag har sålt en bild. Jag fick en dollar och tio cent för min bild av Slussen på iStockphoto!
Häpp!
Vad hände?!
torsdag 7 februari 2008
stockphoto, fast mer!
Yes. Bild nummer två är nu godkänd. En bild på Slussen i Stockholm tagen vid sex-tiden en fredagsmorgon, med någon enstaka bil susandes förbi. Det var mörkt och bilarna lämnade bara ett par streck efter sig som sunkigt klotter. Loggan ovanför dörren som kunna föranleda Stockholms Stad eller Stockholms Vatten eller vad det var att gnälla är borta, och för säkerhets skull är även skylten med "Stängt" i fönstret blank. Amerikanerna vet ju inte vad det står på den. Kanske var det en logga?
Men det sket sig med slottet.
Så fort jag sitter vid rätt dator ska jag uppdatera inlägget med själva bilden.
Det går framåt, om än långsamt.
Men det sket sig med slottet.
Så fort jag sitter vid rätt dator ska jag uppdatera inlägget med själva bilden.
Det går framåt, om än långsamt.
onsdag 6 februari 2008
Ridfoto
Nu har jag i över en termin plåtat fruns ridgrupp en gång i veckan. Minst hundra bilder varje gång. De är ungefär 7-10 som rider samtidigt, och alla ska med, och det "måste" finnas en bild på varje som är bra, tycker jag. Det blir alltså minst hundra bilder i taget. När jag känt att jag haft flyt har det blivit betydligt fler. Idag satt jag, för andra gången, nere i spånet på knä och lyssnade intensivt på ridläraren för att hålla mig ur vägen. När jag var klar efter ca en halvtimme kom jag fram till att jag tagit drygt tio bilder i minuten. Det är rätt mycket, men det var inte bara skjuta från höften. Jag var koncentrerad och ansträngde mig för att få komposition, fokus och panorering rätt. Jag har börjat få kläm på ungefär vad som funkar exponeringsmässigt. Bländare 2,8 ger tillräckligt med ljus för att jag inte ska behöva exponera längre än 1/60 men ger samtidigt ett skärpedjup som är tillräckligt stort för att ryttaren inte ska hinna ta sig ur fokus. Om jag dessutom fokuserar ungefär en halvmeter närmare än ryttarens huvud, så hinner de precis lagom rida in i fokus när bilden tas. Den framförhållningen får man i allmänhet om man siktar på hästens bog, ungefär. Ett proffs skulle gå in och göra det där direkt, men jag behöver ett halvår för att prova mig fram, och det är många bortkastade exponeringar på vägen, men det gör ju inget i det digitala tidevarvet.
En sak som slog mig är konceptet panorering. Det funkar fint på bilar, motorcyklar och cyklar och vagnar och en massa saker, men på ryttare suger det apskaft! De åker ju inte bara i sidled, utan studsar dessutom upp och ner, och det är faktiskt, tekniskt sett, i det närmaste omöjligt att panorera det.
Ett par, tre tusen bilder och nästan en timmes träning i veckan börjar dock bära frukt. Bilderna blir betydligt bättre efter hand, även om ljusförhållandena lämnar en hel del övrigt att önska.
Om jag får motivens tillåtelse tänkta jag faktiskt lägga ut en eller annan bild här.
I ett tidigare inlägg ställde jag lite putslustigt frågan ifall en bild kunde gå att sälja även om den inte var konst. Idag föll det sig så att det försäkringsbolag som uppenbarligen sponsrat ridklubben vid inköp av vojlokar (tygbiten under sadeln) fick sitt varumärke knivskarpt i en, i övrigt, ganska rörelsesuddig bild, vilket visade sig ganska effektfullt. Jag ska kolla ifall de är intresserade av att köpa bilden. Vem vet? Kanske jag kan få en peng. Det skulle sitta som en fläskläpp! Framförallt för egot...
Nu börjar det bli kul!
En sak som slog mig är konceptet panorering. Det funkar fint på bilar, motorcyklar och cyklar och vagnar och en massa saker, men på ryttare suger det apskaft! De åker ju inte bara i sidled, utan studsar dessutom upp och ner, och det är faktiskt, tekniskt sett, i det närmaste omöjligt att panorera det.
Ett par, tre tusen bilder och nästan en timmes träning i veckan börjar dock bära frukt. Bilderna blir betydligt bättre efter hand, även om ljusförhållandena lämnar en hel del övrigt att önska.
Om jag får motivens tillåtelse tänkta jag faktiskt lägga ut en eller annan bild här.
I ett tidigare inlägg ställde jag lite putslustigt frågan ifall en bild kunde gå att sälja även om den inte var konst. Idag föll det sig så att det försäkringsbolag som uppenbarligen sponsrat ridklubben vid inköp av vojlokar (tygbiten under sadeln) fick sitt varumärke knivskarpt i en, i övrigt, ganska rörelsesuddig bild, vilket visade sig ganska effektfullt. Jag ska kolla ifall de är intresserade av att köpa bilden. Vem vet? Kanske jag kan få en peng. Det skulle sitta som en fläskläpp! Framförallt för egot...
Nu börjar det bli kul!
måndag 4 februari 2008
Ska det där vara konst?
Ja, det är faktiskt en fråga man gott kan ställa sig själv ur ett filosofiskt perspektiv. Jag tror jag nämnt det förut, men jag anser att konst inte är konst om det inte är avsiktligt.
När ett barn ritar båda ögonen på samma sida av ansiktet och näsan på andra hållet är det inte mycket till konst, för barnet gör det för att det inte kan något annat. När Picasso gjorde det, var det medvetet, banbrytande och kanske till och med genialt. Skillnaden ligger i avsikten.
Idag har jag råkat ta bilder på sonen som blev rätt överexponerade. Jag ville klämma till med extra blixtljus för att lätta upp motljuset. Tyvärr glömde jag ratta tillbaka den rätt rejäla överexponeringen jag använt precis innan av samma skäl. Resultatet blev rätt coolt. En bild där framförallt de blåa ögonen blir väldigt väldigt framträdande i en i övrigt nästan vit bild, vilket är effektfullt. Med lite extra fipplande i Lightroom skulle det nog kunna bli ball, men jag tror inte jag tänker göra det. Även om andra kanske skulle kunna säga att det är tufft och allt beröm är gott för en bekräftelsetorsk, så skulle jag ändå inom mig veta att jag inte är så stor konstnär att jag medvetet kan skapa just den bilden. Jag kan inte se motivet och säga till mig själv "Hm, om jag överexponerar och öser på med blixt, då får jag den här fräcka effekten och då blir det en spännande bild." och då är det ju inte konst. Då är det bara tur. Eller otur, lite beroende på hur man betraktar resultatet.
Tur kan aldrig vara konst. Men kan man sälja det?
När ett barn ritar båda ögonen på samma sida av ansiktet och näsan på andra hållet är det inte mycket till konst, för barnet gör det för att det inte kan något annat. När Picasso gjorde det, var det medvetet, banbrytande och kanske till och med genialt. Skillnaden ligger i avsikten.
Idag har jag råkat ta bilder på sonen som blev rätt överexponerade. Jag ville klämma till med extra blixtljus för att lätta upp motljuset. Tyvärr glömde jag ratta tillbaka den rätt rejäla överexponeringen jag använt precis innan av samma skäl. Resultatet blev rätt coolt. En bild där framförallt de blåa ögonen blir väldigt väldigt framträdande i en i övrigt nästan vit bild, vilket är effektfullt. Med lite extra fipplande i Lightroom skulle det nog kunna bli ball, men jag tror inte jag tänker göra det. Även om andra kanske skulle kunna säga att det är tufft och allt beröm är gott för en bekräftelsetorsk, så skulle jag ändå inom mig veta att jag inte är så stor konstnär att jag medvetet kan skapa just den bilden. Jag kan inte se motivet och säga till mig själv "Hm, om jag överexponerar och öser på med blixt, då får jag den här fräcka effekten och då blir det en spännande bild." och då är det ju inte konst. Då är det bara tur. Eller otur, lite beroende på hur man betraktar resultatet.
Tur kan aldrig vara konst. Men kan man sälja det?
CJL:s utmaning - Stockphoto
Jag antog ju CJL:s utmaning i form av Stockphoto, och jag har börjat.
Jag finns registrerad på iStockphoto och försöker få ihop en stockphoto portfölj där. Det går sådär. De har dissat nästan alla bilder jag lagt upp. Jag har fått en bild godkänd hittills, den som syns här till vänster, och det var dessutom på en katt, märkligt nog. Husdjur är annars överrepresenterade och och inte något som uppmuntras, precis som barn och blommor.
De tre bilder jag använde i min medlemsansökan blev också dissade som stockphoto. Dels blev de underkända av tekniska fel. De var för brusiga och lite annat sådant, vilket jag inte ser själv, ens när jag faktiskt letar efter det, men dessutom blev ett par underkända på att de innehöll loggor och varumärken av olika slag. Klantigt av mig. Jag halade alltså fram Photoshop och retuscherade bort det. Nu ligger det inga båtar framför slottet som heter något eller tillhör någon och Nationalmuseum har ingen utställning. Själv är jag rätt nöjd och skulle nog inte hitta det om jag inte visste det, och knappt då, men de som sitter på iStockphoto och granskar verkar ju vara proffs på just det och gör inte mycket annat.
Det här är intressant därför att det är ett absolut mått på bildernas kvalitet. De jämförs inte med mina vänners, varken intresserade eller annorledes, de jämförs inte primärt mot proffsens, utan de jämförs mot en fast mall. Naturligtvis jämförs de också undermedvetet med det som redan finns, men mest efter en viss mall. Når bilderna en rad uppsatta mål så går de igenom, och det är en relativt ojävig grupp som gör jobbet.
Jaja. Vi får väl se om jag får ihop en stockphotoportfölj som håller måttet.
Jag finns registrerad på iStockphoto och försöker få ihop en stockphoto portfölj där. Det går sådär. De har dissat nästan alla bilder jag lagt upp. Jag har fått en bild godkänd hittills, den som syns här till vänster, och det var dessutom på en katt, märkligt nog. Husdjur är annars överrepresenterade och och inte något som uppmuntras, precis som barn och blommor.
De tre bilder jag använde i min medlemsansökan blev också dissade som stockphoto. Dels blev de underkända av tekniska fel. De var för brusiga och lite annat sådant, vilket jag inte ser själv, ens när jag faktiskt letar efter det, men dessutom blev ett par underkända på att de innehöll loggor och varumärken av olika slag. Klantigt av mig. Jag halade alltså fram Photoshop och retuscherade bort det. Nu ligger det inga båtar framför slottet som heter något eller tillhör någon och Nationalmuseum har ingen utställning. Själv är jag rätt nöjd och skulle nog inte hitta det om jag inte visste det, och knappt då, men de som sitter på iStockphoto och granskar verkar ju vara proffs på just det och gör inte mycket annat.
Det här är intressant därför att det är ett absolut mått på bildernas kvalitet. De jämförs inte med mina vänners, varken intresserade eller annorledes, de jämförs inte primärt mot proffsens, utan de jämförs mot en fast mall. Naturligtvis jämförs de också undermedvetet med det som redan finns, men mest efter en viss mall. Når bilderna en rad uppsatta mål så går de igenom, och det är en relativt ojävig grupp som gör jobbet.
Jaja. Vi får väl se om jag får ihop en stockphotoportfölj som håller måttet.
söndag 3 februari 2008
Vad jag jämför mig med
Jag fick öppna bloggen igen. Såklart.
Jag tar tusen miljoner bilder i sekunden på min son. Det är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Det är det många som gör. När jag tar bilden har jag rätt ofta en ganska klar bild av hur det ska se ut. Jag vet vilken bild jag försöker ta.
Men det blir aldrig så. Skuggorna stämmer inte. Exponeringen stämmer inte. Skärpan stämmer inte. Det är inte beskuret rätt. Bakgrunden är knas.
Och killen i bakgrunden visar sig inte ha någon mustasch alls.
Visst är det konstigt? Jag har funderat lite över det där, och varför mina bilder inte blir som jag tänkt, när jag nu vet så förbannat väl vad jag tänkt.
Idag firades sonens ettårsdag. Jag gjorde en tårta med hans namn och en etta och så. Och tog en bild, såklart. Eller tio. De blev inte alls som det var tänkt. Det var fel färg på bakgrunden, inramningen var tokig. De var tekniskt kassa, men jag sparar en ändå, för den går aldrig att ta igen. Men hur kunde jag ta så fel? Jag tittade ju i sökaren och såg bilden, och ändå var den precis fel rakt av. Inte minst visade det sig vid närmare granskning att ingen med mustasch stod lutad över barnet.
Duh. Nej. Var skulle han ha kommit ifrån? Jo, bilden jag hade i huvudet finns i en pärm på hyllan bredvid mig. Den och ytterligare två är fyllda med foton från min tidiga barndom när min far fortfarande var pressfotograf på en av de större morgontidningarna. Han var duktig har jag förstått. Riktigt duktig. Han fick priser och han fick åka på de balla jobben. Det är hans bilder jag försöker ta och det kan jag inte och då blir jag besviken och tycker att mina bilder suger.
Nog ska man sikta mot stjärnorna och försöka bli riktigt bra och lära av de bästa, men att omedvetet försöka ta deras bilder, det är inte nödvändigtvis bra. Det svälter ens självförtroende på ett rätt obehagligt sätt.
Men jag tror jag ska gå igenom de där bilderna och kanske, medvetet, försöka ta hans bilder.
Vad tror ni? Tror ni det är meningsfullt att försöka ta en bild som redan finns?
Jag tar tusen miljoner bilder i sekunden på min son. Det är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Det är det många som gör. När jag tar bilden har jag rätt ofta en ganska klar bild av hur det ska se ut. Jag vet vilken bild jag försöker ta.
Men det blir aldrig så. Skuggorna stämmer inte. Exponeringen stämmer inte. Skärpan stämmer inte. Det är inte beskuret rätt. Bakgrunden är knas.
Och killen i bakgrunden visar sig inte ha någon mustasch alls.
Visst är det konstigt? Jag har funderat lite över det där, och varför mina bilder inte blir som jag tänkt, när jag nu vet så förbannat väl vad jag tänkt.
Idag firades sonens ettårsdag. Jag gjorde en tårta med hans namn och en etta och så. Och tog en bild, såklart. Eller tio. De blev inte alls som det var tänkt. Det var fel färg på bakgrunden, inramningen var tokig. De var tekniskt kassa, men jag sparar en ändå, för den går aldrig att ta igen. Men hur kunde jag ta så fel? Jag tittade ju i sökaren och såg bilden, och ändå var den precis fel rakt av. Inte minst visade det sig vid närmare granskning att ingen med mustasch stod lutad över barnet.
Duh. Nej. Var skulle han ha kommit ifrån? Jo, bilden jag hade i huvudet finns i en pärm på hyllan bredvid mig. Den och ytterligare två är fyllda med foton från min tidiga barndom när min far fortfarande var pressfotograf på en av de större morgontidningarna. Han var duktig har jag förstått. Riktigt duktig. Han fick priser och han fick åka på de balla jobben. Det är hans bilder jag försöker ta och det kan jag inte och då blir jag besviken och tycker att mina bilder suger.
Nog ska man sikta mot stjärnorna och försöka bli riktigt bra och lära av de bästa, men att omedvetet försöka ta deras bilder, det är inte nödvändigtvis bra. Det svälter ens självförtroende på ett rätt obehagligt sätt.
Men jag tror jag ska gå igenom de där bilderna och kanske, medvetet, försöka ta hans bilder.
Vad tror ni? Tror ni det är meningsfullt att försöka ta en bild som redan finns?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)