Någon säger "Vilken JÄTTEFIN bild!" och man vet att de säger det för att de inte tänker på skillnaden på motiv och bild. Världens vackraste barn går utmärkt att avbilda i en genomrutten bild. Barnets mamma kommer ändå att se igenom den dåliga bilden, och tycka att barnet är jättefint. Hon har säkert rätt i att barnet är fint på alla sätt, men bilden är det inte, och berömmet blir svårt att ta till sig.
Därför blir det omvända förhållandet klurigt. Man tar, som man själv ser det, en bra bild, men kanske med ett motiv som i sig inte är vackert. Men man tänker efter, man försöker få färger att harmoniera (eller, det är nästan alltid svartvitt om det är hemska motiv, men ändå), man försöker hitta linjer som ska stärka kompositionen, man beskär, vinklar och väljer allsköns siffror av olika slag, för att få fram sin bild. Och sedan kommer någon säger "Nä, men usch!".
Det där är extra vanligt när man tar ett porträtt på en ful människa. Att tala om en ful människa är såklart inte helt PK, men jag syftar nu på någon som helt enkelt inte har ett yttre som lämpar sig för foto, hur fina människor de än är. Somliga av dessa, som dessutom är mindre fina människor även på insidan, tenderar att klandra fotografen för sina egna fysionomiska tillkortakommanden. Man har ansträngt sig och satt ett kort skärpedjup, för att framhäva de vackra ögonen (ögon är nästan alltid vackra!), och man har ansträngt sig för ett ljus som ska få skuggorna att falla på det minst elaka viset, och man har fixat och donat, och sedan kommer dråpslaget, "Nä, men guuud! Jag ser ju inte klok ut. Det där var inte alls bra!" Jag har varit med om det. Ganska ofta, faktiskt, men det här inlägget är egentligen inte skrivet på förekommen anledning.
Man har lust att säga "Nä, men du ser faktiskt ut sådär i det bästa av ljus och komposition, djävla apskaft!", men man gör det inte, och det är djävligt svårt att inte ta till sig uppfattningen att bilden är dålig. Varför är det så svårt?
Få av oss skulle förmodligen tycka att den här mannen
Tack till Mindful Eye
som kan ses i högre upplösning hos Mindful Eye är särskilt vacker, men bilden av honom är onekligen fin. Många skulle nog gärna ha den på väggen! Vore han en europeisk kvinna, 40+ skulle han bli vansinnig (Ja, för vem fan vill vara en europeisk kvinna 40+) över att han inte såg ut som den välmejkade, vältränade och solbrända 19-åring han förmodligen inte ens var när han var 19!
Detsamma gäller den här bilden, som tyvärr tappade en del när den scannades från sitt analoga papper. (Jag körde inte digitalt 2002)
Fenomenet är dessutom ofta vanligt hos människor som faktiskt är vackra, men inte själva ser det, och sedan skyller denna sin bristande insikt på fotografens talang. Alla andra ser den vackra människan i bilden, varesig bilden är bra eller inte, men motivet själv hävdar att personen bakom kameran är inkompetent!
Allt detta kom jag att tänka på när jag läste dagens What the Duck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar