Vad jag jämför mig med

Jag fick öppna bloggen igen. Såklart.

Jag tar tusen miljoner bilder i sekunden på min son. Det är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Det är det många som gör. När jag tar bilden har jag rätt ofta en ganska klar bild av hur det ska se ut. Jag vet vilken bild jag försöker ta.

Men det blir aldrig så. Skuggorna stämmer inte. Exponeringen stämmer inte. Skärpan stämmer inte. Det är inte beskuret rätt. Bakgrunden är knas.

Och killen i bakgrunden visar sig inte ha någon mustasch alls.

Visst är det konstigt? Jag har funderat lite över det där, och varför mina bilder inte blir som jag tänkt, när jag nu vet så förbannat väl vad jag tänkt.

Idag firades sonens ettårsdag. Jag gjorde en tårta med hans namn och en etta och så. Och tog en bild, såklart. Eller tio. De blev inte alls som det var tänkt. Det var fel färg på bakgrunden, inramningen var tokig. De var tekniskt kassa, men jag sparar en ändå, för den går aldrig att ta igen. Men hur kunde jag ta så fel? Jag tittade ju i sökaren och såg bilden, och ändå var den precis fel rakt av. Inte minst visade det sig vid närmare granskning att ingen med mustasch stod lutad över barnet.

Duh. Nej. Var skulle han ha kommit ifrån? Jo, bilden jag hade i huvudet finns i en pärm på hyllan bredvid mig. Den och ytterligare två är fyllda med foton från min tidiga barndom när min far fortfarande var pressfotograf på en av de större morgontidningarna. Han var duktig har jag förstått. Riktigt duktig. Han fick priser och han fick åka på de balla jobben. Det är hans bilder jag försöker ta och det kan jag inte och då blir jag besviken och tycker att mina bilder suger.

Nog ska man sikta mot stjärnorna och försöka bli riktigt bra och lära av de bästa, men att omedvetet försöka ta deras bilder, det är inte nödvändigtvis bra. Det svälter ens självförtroende på ett rätt obehagligt sätt.

Men jag tror jag ska gå igenom de där bilderna och kanske, medvetet, försöka ta hans bilder.

Vad tror ni? Tror ni det är meningsfullt att försöka ta en bild som redan finns?

Paus

Det blir nog tyst här ett tag.
Jag har faktiskt inget att säga eller värt att visa, men återkommer om jag skulle få det.

Jodå, det gick att Öppna Ett Canon EF 50/1,8 II

Det gick att skruva itu objektivet. Det visade sig att det inte var någon flisa bortslagen från någon lins. Det var en liten flaga av något limmet som höll kretskortet på plats som lossnat och var förvillande lik en linsskada. Den var lätt att pilla bort, och det var också lätt att göra rent innuti.

Frun kom med det inte så dumma förslaget att spara detta och ha det som "fulobjektiv" för tillfällen när man kan vänta sig lite för mycket stryk. Och som reservobjektiv när jag har sönder det alldeles nya om en månad eller så.

Någon som vet ifall man kan kalibrera om ett sådant objektiv själv, ifall det verkar lite skevt i sin uppfattning om avstånd? Det blir inte riktigt, riktigt fokus där det borde. Känns som om man borde ha rejäla testbänkar för sådant.

En liten rättning till instruktionerna i förra inlägget bara:
Delarna monteras inte ihop i en ordning som bara är omvänd mot den i vilken man skruvar isär dem. Det finns ett undantag. Fäst kontakten med skruvarna innan du klämmer dit plastlocket som sitter runt om. Jag höll på ett tag innan jag insåg att det naturligtvis är så man ska göra.

Här följer alltså instruktionerna på svenska:
1. Skruva ut de två yttepytteskruvarna som från sidan håller kontakten på plats.
2. Tryck kontakten in i objektivet. Den fjädrar lite.
3. Använd den nu befintliga glipan för att försiktigt bända bort plastlocket som är fäst runt bakre linsen
4. Kolla att AF-väljaren står i läge "MF". Se till att främre linsen är så långt in (bak, om du vill) i objektivet som möjligt. Då får du bäst grepp.
5. Tag ett stadigt, men försiktigt tag om bakre linsen och vrid motsols. Du ska vrida några millimeter i ett "klick"
6. Lyft ut linsen och gör rent eller laga eller vad du nu skulle öppna eländet för
7. Sätt tillbaka linsen med alla flänsar i varsitt därför avsett hål
8. Vrid medurs tills linsen är låst
9. (Nu kommer tricket!) Skruva i de två skruvarna i kontakten
10. Kläm tillbaka locket med mycket milt tvång (inte riktigt våld. Våld är för mycket. Då går det nog sönder.)

Done!

Att skruva itu ett Canon EF 50/1,8 Mk II

I ett forum hittade jag instruktioner för hur man skruvar sönder ett Canon EF 50/1,8 Mk II. Det verkade inte så svårt.

Jag ska nog kolla hur mitt trasiga ser ut inuti, och ifall det går att fixa.


First, with the rear element facing you, unscrew the two phillips head screws holding the electrical contacts. With the screws removed, carefully push down on the contacts. With the contacts out of the way, gently lift on the plastic surround until it pops out. Next, turn the focusing ring (in manual mode) until the element is at the rear-most position. Now for the delicate part. Grasping the rear element at the sides, gently but firmly twist counter-clockwise until loosened. It should now come right out. Clean the elements and reverse the procedure and you're done.


Restern av konversationen finns på:
http://photo.net/photo/canon/canon-50-1.8.html

Objektivet har kommit!

Sådär!
Nu är mitt tredje Canon EF 50/1,8 II på plats. Det var beräknat att anlända mellan den 24:e och den 29:e. Snabba ryck!

Och billigt!

I fortsättningen köper jag nog många fotoprylar på Amazon!

Då får vi bara se om jag kan fotografera med det. Det här skramlar anmärkningsvärt mycket mindre än det förra och alla linser ser hela ut. Hallelujah!

Objektivet är på väg

Nu har jag fått en leveransbekräftelse som säger att objektivet är skickat.
Jag köpte det tydligen på BigBenStore, och de hade i lager.

Det är intressant. Svenska butiker borde kunna köpa från Amazon de med, och sälja med god förtjänst. Det skiljer flera hundra spänn mellan det pris jag betalade nu, och det pris somliga svenska nätbutiker tydligen kan ta.

Jag såg för övrigt att det finns begagnade på Amazon.co.uk som är ännu billigare.

Blir bilderna bättre med dyra prylar?

Jag tror att de flesta som hänger på min amatörnivå klarar sig långt med hyfsat billiga grejor. Jag tror verkligen inte att man behöver fina prylar än jag har. För det mesta. Strikt talat tror jag att även proffs skulle klara sig ganska bra med de prylar jag har.

Men...
Problemen uppstår i speciella fall. De fallen uppträder så sällan för oss amatörer att det för oss helt enkelt sällan är ekonomiskt försvarbart att köpa objektiv och hus för tiotusentals kronor styck. Proffsen måste kunna ta bilder även under besvärliga omständigheter, och då krävs det faktiskt finare prylar.

Ikväll roade jag mig, som så ofta på onsdagskvällar, i det mörka ridhuset som är fyllt av hästar som rör sig fort, relativt förmågan hos min kamera. Framförallt upptäckte jag att jag hade väldigt svårt med just en specifik detalj, som tveklöst skulle ha blivit mycket lättare med ett mycket finare objektiv.

Såhär:
För att få ljuset att räcka till öppnade jag bländaren på max, vilket är 1,8 på det här halvtrasiga objektivet som ska bytas ut*. Med en bländare på 1,8 och fokus på ca 10-15 meter blir skärpedjupet ganska litet. Den som orkar får gärna räkna på precis hur litet. Från det att avståndet mätts, till det att objektivet snurrat klart hinner det faktiskt gå så lång tid att motivet har hunnit flytta sig ur fokus. Just hastigheten för fokuseringen är något som skiljer billiga från dyra objektiv. Detta problemet uppstår när man försöker fotografera motiv som rör sig ganska fort utan blixt trots dåligt ljus. Det är egentligen inte så ofta det händer. Åtminstone inte för de flesta. Jag har nog svårt att motivera att jag behöver USM-objektiv för att fotografera fruns ridlektioner en gång i veckan...


* Varför använder han ett trasigt objektiv? Jo, jag ville se hur trasigt det egentligen var. Svaret var "skittrasigt", men det hör egentligen inte hit.