"Vänta, stå still, titta hit, men LE DÅ FÖR HELVETE!!!!!"

Hur många känner inte igen det där? Pappa i familjen radar upp fru och eventuella barn framför monument, arrangerar, pekar, flyttar runt, fipplar med kameran i en evighet och när bilden till slut tas är leendena krampaktiga rent bokstavligt.

Jag och många med mig har många gånger märkt att de bästa bilderna tas på motiv som är omedvetna om kameran.

Om vi bortser från de stora fotokonstnärerna som har ateljéer och tid och pengar och massor av folk att skapa stor konst med, så är det ju så att de flesta arrangerade bilder tenderar att bli lite tråkiga. Mycket av det reklamfoto jag tycker så mycket om är ju, om jag ska vara helt ärlig, en smula tråkigt. Kändisbilderna jag hoppas ska delfinansiera min nya kamera är ju lite kul att göra ibland, men bilderna är ju i allmänhet faktiskt inte vackra. Folk som ler plikskyldigt mot en kamera blir inte bra.

Folk som tycker om att le mot en kamera blir rätt bra.

Men... Några av världens mest kända bilder, på några av världens mest kända skönheter, som Marilyn Monroe, är tagna bakom studion. När modellen satt sig ner för att vila lite. När hon tittar mot något annat och slappnar av.

De bästa bilderna på barnen får man genom att förbereda sig med kameran och komponera så mycket som möjligt och sedan ropa barnets namn, och trycka precis när det vänder sig om. Barns fotoleenden är sällan smickrande. Detsamma gäller din fru eller pojkvän, och i högsta grad även kändisen.

Jag kom att tänka på det, när jag redigerade några bilder på frun. Den som var tagen på vägen fram till punkten där hon tittade in i kameran var den bästa.