Om att få betalt för foto

Ibland när jag förvärvsarbetat, och upplevt arbetsgivare som snåla, har jag blivit provocerad av att just snålheten. Som anställd är en löneförhöjning (eller motsvarande materiell ersättning) egentligen den enda uppskattning som faktiskt betyder att arbetsgivaren uppskattar ditt arbete så mycket att det h*n är värd att avstå något för det. Betalning är en absolut bekräftelse.

Det är ett av skälen till att jag vill ta betalt för foto. Det faktum att någon är beredd att betala för det är en bekräftelse på att det är "bra nog för sammanhanget" på något sätt. Jag har hittills varit väldigt blygsam när jag tagit betalt för bilder, av en rad olika skäl. På gott och ont.

Jag har tagit en del skvallerpressbilder, och några av dem har sålts. Jag har hittills inte fått några pengar, men det visade sig att det har att göra med att alla inte är överens om hur alla avtal ska tolkas. Där jag inte är en del av alla, utan det är bildbyråer emellan. Icke desto mindre har någon köpt bilderna, och publicerat dem. De har alltså varit "bra nog" för det sammanhanget. Det är en form av bekräftelse.

Är det inte så med alla konstnärer*, att man skapar för att få bekräftelsen att någon ska säga "Vilken fiiiiiiiiin teckning du har ritat, lille vän. Vad föreställer den?"

Pengar (även om de blir noll kronor på grund av avtalsstrul) är en mätbar variant av uttalndet ovan.

* Att vara konstnär är inte ekvivalent med att vara varken heltidskonstnär, framgångsrik eller ens duktig. Och jag är nog lite försiktig med att använda den termen själv.
Eller. Nej. Det ska inte vara något Jante här inne. Jag är fotokonstnär när jag tar fram min kamera. Capisce?

Kulturfestival i Mumbay

Nej, jag har inte varit där. Och jag är lite avis.
Min Indier visade precis bilder som han polare tog där nyss. Färgstarka människor, explosiva uppträden, trötta barn på föräldrars axlar och... ja. Sånt.

Vackra bilder.
Och här sitter jag, i Södertälje, i vintersnömoset, både bildligt och bokstavligt och saknar inspiration.

Jaja.

Milano i april lovar stort. Jag ska inte gnälla då, va?

framkallning, old school?

Jodå. Svärfar hade allt för filmframkallning liggande. Det var liksom inte svårare än så. Klart, liksom.

Fast grejorna för papperskopiering hade han gjort sig av med, efter att aldrig ha använt det, även om det skar honom i hjärtat, för det var ruggigt fina prylar som han fick nästan ge bort, stackarn.

Jaja.

Han kanske säljer sina Leicor också. Vi får välan se.

Kanske kommer det mot slutet av veckan lite exempel på vad man kan åstadkomma i ett mörkrum? Jag, typ, har en mörk garderob mitt i huset som skulle kunna vara lämplig. Och en liten toalett också.

Gästbloggare

Min son fotograferade sin lillebror.



EOS 400D med kit-objektiv.

På allmän begäran, bakgrundsbilden

Stolt fader

"Pappa, ta kort då!"
"Va? Vadå?"
"Ja, men det är ju så fint LJUS!!!!"

Solen strålar mycket riktigt in i köket vackert.

Naturligtvis roffar jag inte åt mig allt ljuset själv, utan hämtar gamla kameran till sonen, som plåtar lillebror.
"Lillebror, ställ dig där i solen!"

Äpplet faller inte långt från päronträdet eller vad det heter. Och det blir bra. Han tar kalasbra bilder. Jag känner mig lite hotad...

Lillebror sprang och hämtade den gamla kasserade analoga kameran som numera är tappadigolvetleksakskamera.

"Håll i boken Lillebror, så tar jag tott på dig!, så både du och boken kommer med på bilden. Lillebror, titta på mig."

spontant beröm smakar gott

En helt obekant människa gick precis förbi min dator och berömde min bakgrundsbild. Det är en bild på vart barn från studion, med mörk bakgrund.

Han tyckte om färgerna och rörelse, och jag blev omåttligt stolt.

Tack!