Inte så dumt, faktiskt

Jag vet inte varför jag inte tänkt på det innan, men med en Teleplus x2 på min fasta Nikkor 135 f2,8 får jag faktiskt ett 270mm objektiv med bländare 3,5. Ungefär. Det blir rätt bra, och är det ljust ute funkar mellanringen med fokus-tjosan rätt bra. Naturligtvis är det inte lika bra som att köpa ett modernt Canon med ungefär samma brännvidd och bländare, men alla de här prylarna hade jag redan. Det blir oerhört mycket optik för pengarna.

Vad har jag gjort?

När man petat på en bild en stund, blir man hemmablind. Det kan vara svårt att se om man tar i för mycket med reglagen.

Kan någon direkt se vad jag gjort med den här bilden? För isåfall har jag tagit i för mycket!

Rätt kul, men är det bra?

Återigen:
Om det inte var meningen, är det ändå bra, givet att vi antar att det är bra?

"Vänta, stå still, titta hit, men LE DÅ FÖR HELVETE!!!!!"

Hur många känner inte igen det där? Pappa i familjen radar upp fru och eventuella barn framför monument, arrangerar, pekar, flyttar runt, fipplar med kameran i en evighet och när bilden till slut tas är leendena krampaktiga rent bokstavligt.

Jag och många med mig har många gånger märkt att de bästa bilderna tas på motiv som är omedvetna om kameran.

Om vi bortser från de stora fotokonstnärerna som har ateljéer och tid och pengar och massor av folk att skapa stor konst med, så är det ju så att de flesta arrangerade bilder tenderar att bli lite tråkiga. Mycket av det reklamfoto jag tycker så mycket om är ju, om jag ska vara helt ärlig, en smula tråkigt. Kändisbilderna jag hoppas ska delfinansiera min nya kamera är ju lite kul att göra ibland, men bilderna är ju i allmänhet faktiskt inte vackra. Folk som ler plikskyldigt mot en kamera blir inte bra.

Folk som tycker om att le mot en kamera blir rätt bra.

Men... Några av världens mest kända bilder, på några av världens mest kända skönheter, som Marilyn Monroe, är tagna bakom studion. När modellen satt sig ner för att vila lite. När hon tittar mot något annat och slappnar av.

De bästa bilderna på barnen får man genom att förbereda sig med kameran och komponera så mycket som möjligt och sedan ropa barnets namn, och trycka precis när det vänder sig om. Barns fotoleenden är sällan smickrande. Detsamma gäller din fru eller pojkvän, och i högsta grad även kändisen.

Jag kom att tänka på det, när jag redigerade några bilder på frun. Den som var tagen på vägen fram till punkten där hon tittade in i kameran var den bästa.

Pengar och jobb

Jag har för första gången någonsin skickat en faktura.

Det känns faktiskt djävligt bra. Kanske det blir en ny kamera till slut ändå? Den här firman kommer att gå back så in i he*te!!!

Personlig nostalgi

När jag var sex år köpte min far en motorcykel (en likadan som på bilden, fast röd). Idag vet jag att den var hysteriskt töntig, egentligen, men hur många pappor hade motorcykel, egentligen? Nu är den dessutom retro, och jag hade gärna haft en själv.

Jag fick också en jeansjacka. Det var nästan lika tufft som en motorcykel. När mina föräldrar dessutom försåg jackan med märken fanns det helt enkelt ingen hejd på ballfaktorn. Jag förvandlades till den tuffaste grabben i hela Malmö.

Nästan trettio år senare kom jackan fram igen, från lådan i vilken den legat på min fars vind. Nu passar den min äldsta son, och han förstår att Motorcykeljackan är ganska fräsig. Han vet att den var min, när jag var liten. Han vet att jag hade den, när jag åkte med Farfar. Jag fick faktiskt tårar i ögonen när jag hjälpte honom att ta på den. Han är dessutom lite yngre än jag var när jag hade den. Han är bara tre och ett halvt.

Jackan är av märket Lee, och bak sitter en Yamaha-logga (gul), vänster fram har en grön Kawasaki-logga, och höger fram en blå Honda-logga. Själv kör jag helst en Yamaha R1 om jag får välja. Det får jag inte längre.

Naturligtvis förevigades det. Här, i svartvitt.

kompositionsanalys

Idag läste jag Fenans Karlstadsblogg. Det var kul. Han tar många roliga och bra bilder, men jag hittade en som tilltalade mig alldeles extra, och jag började fundera på varför. Det var ju såklart inte bara för att studentflickan var vacker. Såklart.

Nej, det var betydligt mer än så, något med hela bilden. Och så började jag titta på den utifrån saker jag lärt mig på kursen. Linjer, former, färger. Och... sånt. Vad gör en bild intressant, och jag hittade en hel massa, som jag tror bidrar till att jag tycker om bilden. Det var kul, för den där lilla analysen gav åtminstone mig ytterligare en dimension. Det var inte att sönderanalysera bilden, eller att ta bort magin, utan att lägga på lite till av förståelse. Jag fick alltså roa mig med att kommentera den. Gör det, du också!

Tack Fenan, och glöm inte skriva ut den och erbjuda den i förstoring till de lokala fiken eller den lokala föreningen för Motorburen Ungdom, eller den lokala skolan, eller etablissemanget hon firade på eller så. Den är faktiskt värd att få hänga på en vägg.

Och glöm inte besöka Fenan själv