Jag fick öppna bloggen igen. Såklart.
Jag tar tusen miljoner bilder i sekunden på min son. Det är varken märkligt eller anmärkningsvärt. Det är det många som gör. När jag tar bilden har jag rätt ofta en ganska klar bild av hur det ska se ut. Jag vet vilken bild jag försöker ta.
Men det blir aldrig så. Skuggorna stämmer inte. Exponeringen stämmer inte. Skärpan stämmer inte. Det är inte beskuret rätt. Bakgrunden är knas.
Och killen i bakgrunden visar sig inte ha någon mustasch alls.
Visst är det konstigt? Jag har funderat lite över det där, och varför mina bilder inte blir som jag tänkt, när jag nu vet så förbannat väl vad jag tänkt.
Idag firades sonens ettårsdag. Jag gjorde en tårta med hans namn och en etta och så. Och tog en bild, såklart. Eller tio. De blev inte alls som det var tänkt. Det var fel färg på bakgrunden, inramningen var tokig. De var tekniskt kassa, men jag sparar en ändå, för den går aldrig att ta igen. Men hur kunde jag ta så fel? Jag tittade ju i sökaren och såg bilden, och ändå var den precis fel rakt av. Inte minst visade det sig vid närmare granskning att ingen med mustasch stod lutad över barnet.
Duh. Nej. Var skulle han ha kommit ifrån? Jo, bilden jag hade i huvudet finns i en pärm på hyllan bredvid mig. Den och ytterligare två är fyllda med foton från min tidiga barndom när min far fortfarande var pressfotograf på en av de större morgontidningarna. Han var duktig har jag förstått. Riktigt duktig. Han fick priser och han fick åka på de balla jobben. Det är hans bilder jag försöker ta och det kan jag inte och då blir jag besviken och tycker att mina bilder suger.
Nog ska man sikta mot stjärnorna och försöka bli riktigt bra och lära av de bästa, men att omedvetet försöka ta deras bilder, det är inte nödvändigtvis bra. Det svälter ens självförtroende på ett rätt obehagligt sätt.
Men jag tror jag ska gå igenom de där bilderna och kanske, medvetet, försöka ta hans bilder.
Vad tror ni? Tror ni det är meningsfullt att försöka ta en bild som redan finns?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det kanske är just det är är "felet". Att du försöker jämföra dig med en yrkesfotograf med mångårig erfarenhet. Det svåraste, och något som jag själv inte lyckas med är att hitta min egen bildstil. Eller.. kanske har jag en egen bildstil, men jag känner inte till den själv. Jämför dig med dig själv, iaf tills vidare.
Jag tror att det ibland kan vara bra att försöka kopiera andras bilder. Jag jämför med när jag ägnade mycket tid och kraft åt att måla med akvarell. Jag gick en massa urser och sånt men var aldrig nöjd. De enda som blev yffsade var när jag målade av någonting. Ett foto, en annan bild osv. För då kunde jag se tydligare vad det var jag letade efter. Att en bild består av så många små delar och att jag ofta bara såg helheten, dvs slutresultatet jag ville uppnå. När jag egentligen borde tittat på de små detaljerna en i taget och fått dem rätt....
Så visst tor jag det kan vara bra att försöka återskapa en bild någon annan tagit- om inte så för att lära sig vad det är för delar man missar...Så man kan tänka på dem när man sen ska fota egna bilder.
/AF
Det liksom lite så jag hade tänkt mig det.
Jag älskar idén. Fy fan vad coolt och vilken bra plan. Snälla snälla och lägg upp originalet och din bild bredvid varandra. Det är bannemej konst oavsett vems bilder som är tekniskt bäst är ju din idé grym. Inte för att du ska lära dig utan för att det är roligt och tankeväckande. You go!
/AS
AS, det där var en skitbra idé. Tror jag ska knycka svärfars scanner, för han använder den nog nästan aldrig.
Då kunde jag välja ut en bild, scanna den, och sedan försöka ta den igen, och sedan visa er resultatet.
Det är dock lite svårt att planka ljuset som var i ett hus jag bodde i för 30 år sedan, men det roliga blir ju att se hur nära man kan komma. Det kommer att kräva att orginalbilden analyseras toknoga!
Tack för tipset!
Skicka en kommentar