Mitt bildmässiga navelskåderi. Ett försök att lära av mina egna bilder. All konstruktiv, saklig kritik emottages tacksamt.

torsdag 15 maj 2014

CrankItUp

Det var CrankItUp som skaffade mig fotopass till senaste rockfotosessionen.

Jag hoppas det blir fler turer!

Tack!

söndag 11 maj 2014

Mer Rockfoto - Sideburn

Igårkväll fick jag nöjet att, genom CrankitUp plåta mer rock.

onsdag 7 maj 2014

Varför tar du bilder?

Det är en fråga jag ofta återkommer till.
Jag svarar olika, ofta, men delvis samma.

När jag var barn var foto ett ganska dyrt, och svårt nöje. Den automatik som fanns var inte bra. För att ta bra bilder var man tvungen att vara skicklig på tekniken kring kameran. Man behövde nästan eget mörkrum. Men, kamerorna räckte fint för att dokumentera det viktiga. För många varade en filmrulle ett år. Man kunde ha bilder från olika julaftnar på samma rulle. När jag var liten var min far pressfotograf. Han  hade fina kameror och tillgång till lab, så det togs "mycket" bilder. Han kunde ta flera rullar på en dag. Min mor var också intresserad och tog också bilder, om än inte lika mycket. De var båda duktiga även på tekniken, och bilderna blev fantastiska. Men det var ju min uppväxt. De flesta jag känner har ett album. Ett. Med snudd på alla bilder som togs på dem under deras barndom. Jag har tre med ett rätt hårt gallrat urval.

Men det var dyrt. Att ta en filmrulle till lab och få den framkallad och kopierad kostade så mycket, att man inte bara knäppte hysteriskt.

Det hårt gallrade urvalet jag har på mina barn, rymmer redan ett par tusen bilder. Det är det som presenteras i webalbum. Totalt har jag inte kastat ca 25 000 bilder. Jag kan ta hur många bilder som helst, i princip. Jag kan inte ta hand om alla, men jag kan ta dem. Alla har telefoner med kameror som är betydligt bättre än den gängse kompaktkameran 1980. Det är nu det blir lite viktigt att fundera på varför. Ibland ser jag människor som hysteriskt ska dokumentera allt. Som aldrig upplever alls, utan bara dokumenterar, och det är lätt hänt. Jag får anstränga mig för att inte bara dokumentera. Ibland måste man bara se, och vara där. Hela barnens barndom är viktig. Den skulle lätt kunna dokumenteras till döds, och jag skulle inte ha några minnen utan bara bilder, och mina barn skulle inte minnas mig, för det vi gjorde, utan bara minnas hur jag ständigt riggade bilder. Jag vill ha fina bilder, men jag vill också göra saker med barnen. Vara närvarande. Se dem. Skapa minnena även hos dem.

Frun har idag, på eftermiddagen, bestämt sig för att göra något fint med ena dottern, och hämtat henne tidigt på skolan. Jag var på väg att be henne hämta kameran och ta någon fin bild. Men varför? Hon ska inte fotografera det. Hon ska vara där. Hon tog en snabb, men fin, bild med sin telefon, och det tog de lagom tjugo sekunder som behövdes, för att inte störa upplevelsen. Hon är där, och hon är med, och de gör något fint ihop. Vill man dokumentera, och bara ha för minnet, då räcker kompaktkameran från 1980 fint, för att inte tala om telefonen.

Ibland får man lämna kameran hemma. Jag behöver aldrig komma ihåg att ta den med mig. Jag behöver komma ihåg att låta bli.

lördag 3 maj 2014

Makro, fart, färg och en snigel

En vän postade häromdagen en bild i sitt EnBildOmDagen-flöde. En makrobild på en växande Någonting Grönt. Motivet, som egentligen bara var en grodd av något slag, var egentligen, i sig, inte jätteintressant, men färgen formen och kompositionen var roliga.

Mina makrobilder har, mestadels, varit tråkiga. I bästa fall. Ofta inte ens det.

Men jag hittade några bilder på en snigel nyss. Kan man ge en snigel fart med bildspråk? Kan en slemmig klump utgöra Färg och Form? Kan man ta porträtt, som ju är det roliga, med makroobjektivet?

Det är något att fundera över, och i med de tankarna följer här ett försök. Det borde gå att göra väldigt mycket bättre, men jag tyckte de här var lite kul.

Nalle Puh och Nasse