Mitt bildmässiga navelskåderi. Ett försök att lära av mina egna bilder. All konstruktiv, saklig kritik emottages tacksamt.

fredag 29 maj 2009

Och ytterligare några fina bilder

Både de här bilderna och bilderna i förra inlägget fick jag tips om från Moderskeppet.se

De här bilderna, från http://www.boston.com/, är faktiskt fantastiska bilder. De är inte svartvita i vanlig mening, men de tycks helt sakna färg. Någon har verkligen lyckats skildra den hemska diktaturen.

Jag vill också ta fina bilder. Undrar om man kan lära sig det i radhusförorten...

Bilder förändrar världen

En dag ska jag också ta en bild som kan sätta tårar i ögonen på precis vem som helst.

Det är vidrigt att så mycket av de allra viktigaste händelserna i världen alltid varit död och förstörelse.

Detta är visserligen ur ett amerikanskt perspektiv, men man kan ändå, om man vill, notera att tortyren på sista bilden utförs med utrustning tillverkad i Sverige.

http://photosthatchangedtheworld.com/

lördag 23 maj 2009

Manuell fokus och EOS 400D

Nope.
Det är tydligen skitmeckigt att byta sökare på amatörvarianterna av EOS-hus, eftersom de helt enkelt inte är byggda för det. Det finns att köpa, men då måste man faktiskt skruva sönder sin kamera och byta ut sökaren, och en massa saker kan gå sönder och gud vet allt. På halv- och helproffskamerorna är det dock tydligen relativt enkelt, eftersom de är byggda för det.

Det där får vara till en annan gång. Och ett finare hus.

Detta är inte värt de 15000 det skulle kosta att lösa.

Ansikten och antik optik

Nyligen skrev jag om gammal optik och möjligheterna att använda den på min hyfsat moderna kamera. Det finns en en lång rad olika möjligheter att hänga på annan optik än den kameran är avsedd för, alltifrån en stålring för någon hundralapp till ganska avancerade prylar med inbyggd elektronik, och det tycks, när jag läst på om det, finnas flera skolor. Dels de militanta prylbögarna, som bestämt hävdar att man inte kan fotografera utan "det bästa", där det bästa kan variera definitionsmässigt väldeliga och dels de som hävdar bilden som sådan och inte tekniken. Somliga hävdar att man inte kan fotografera utan den absolut bästa optiken, som tycks vara Carl Zeiss-linser i Nikkor-optik som inte är den allra modernaste. Andra hävdar att elektroniken är det viktigaste av allt, ju tuffare chip, desto bättre bilder. Och den tredje skolan, den jag tillhör, som säger att det kvittar vad man har för utrustning om man inte komponerar bilder bra, och har fina motiv och allt det där. De mest pragmatiska människorna tycks ha kommit fram till att den fantastiska optikens fördelar med råge uppvägs av det faktum att det är så förbannat svårt att använda den att folk tar skitbilder ändå. Att linserna kan leverera ljus utan störningar och med hög skärpa, kan ju faktiskt kvitta, om du inte har vettiga hjälpmedel för att fokusera. På gamla kameror hade man mattglasskivor, som på ett effektivt sätt kunde visa när bilden var skarp, men det finns ju inte normalt på en modern kamera, och då är det precis hopplöst att veta när det är riktigt riktigt skarpt, och då blir bilderna faktiskt i allmänhet suddigare med manuell skärpa än med automatisk.

Själv valde jag den mellanring som inte kostade mer än att jag kunde spontanshoppa den, och den är helt enkelt en aluminiumring som på ena sidan passar mitt Canon-hus, och på andra sidan Nikons bajonettfattning. Utmärkt. Enkelt. Och skitsvårt!

Den här bilden är jag dock lite nöjd med. Försök att bortse från den stökiga köksbänken i bakgrunden.

Men det är något skönt med allt stålet och de härligt tunga glaslinserna, och hur fantastiskt mjukt och lätt det är att vrida på fokusringen. Ska man faktiskt investera i mattglasskivor till detta huset? Jag tror det går att köpa en annan sökare, med mattglasskivor. Någon som vet?

Hus: Canon EOS 400D, mellanring, Nikkor-O 35mm

De första ansiktena, men vi börjar försiktigt.

De första ansiktena i bloggen blir semikändisar. Många har faktiskt sett de här djuren före mig. Just de här individerna. Tillsammans är de rätt osannolika att fånga på samma utflykt.

Titta Vovve!



Ett tag övervägde jag att bara ta en, och ljuga och påstå att jag faktiskt varit ute i skogen, men ganska fort insåg jag att man kanske ändå inte skulle gå på det. Rätt beskuren är det ganska uppenbart vilken miljö vi vistats i, jag och djuren


Och att få se en sån här, ens i en djurpark, är faktiskt ganska osannolikt.


och så, dagens Vinnande Leende.


Och varför brydde jag mig ens? De här bilderna var faktiskt ganska tråkiga. Inget vackert ljus, ingen vacker komposition och halvtaskig bildkvalitet. Kan någon berätta för mig vad jag gjorde fel, utöver att inte ge mig ut i den Riktiga Skogen?

lördag 16 maj 2009

Ny policy

När nu den gamla bloggen, med allt det privata, är borta, är det slut på avsaknaden av ansikten. Jag tar nästan bara porträtt och bilder på människor, och det är det jag tycker är mest intressant, så det blir rätt larvigt att inte ha dem i bloggen, och nu finns det ju inte riktigt någon anledning att låta bli längre heller.

Så snart kommer det folk, och kanske lite fler och roligare inlägg!

Steg ett, sonens öga och fotografen reflekterad i detsamma!

Bländarprioritet och riktigt gamla objektiv

Tack, Krille Karlstad!

Du hade såklart helt rätt. Jag hade inte ens provat, utan utgick bara ifrån att kameran fick spunk när den presenterade bländare 0, eftersom ingen annan data fanns tillgänglig.

Det gick ju utmärkt att köra, och, såklart, exponeringskompensera för när man ändrade bländare.

Nu ska jag bara lära mig att fokusera manuellt också. Det är galet svårt att se när det verkligen är skarpt, och mattglasskivor, som ju trots allt finns att köpa även till en sån här kamera, är faktiskt för dyrt. Det blir lite larvigt.

Kanske om jag hittar dem billigt begagnat. Kanske. Men nog inte.

Du som läser nu, råkar inte ha mattglasskivor till en Canon EOS 400D över, som bara ligger och skräpar?

onsdag 13 maj 2009

Nya saker. Lågbudget

Idag har jag shoppat två små ringar. Den ena är en mellanring för filtergänga, 58mm-52mm så att jag kan använda alla mina gamla Nikkor-linser som ligger och skräpar, bland annat ett "fattigmans-makro", i form av ett Nikkor Close-Up #2.

Dessutom köpte jag en Nikkon till Canon objektivfattning. Nu kan jag använda alla mina gamla Nikkor-objektiv. DET är kul!

Jag hade dock hoppats att jag skulle kunna använda bländar-prioritet, och manuellt, på huset, ställa in bländare, trots att objektivet inte ger ifrån sig någon data, och sedan låta kameran mäta ljus själv, så som jag iofs alltid gör, och sedan bara vrida på ratten på objektivet, men se, nej, det gick inte. Kameran säger F00 på bländare, när objektivet inte kommunicerar. Lite smågrinigt, och det betyder att jag måste köra slutar-prioritet istället, och helt enkelt ratta in den manuellt. Det där ger att jag måste arbeta med fullständigt manuella inställningar hela vägen, inklusive skärpa. Manuell skärpa på ett hus som inte är byggt för det är inte så kul, tyvärr. Men det går. Och det gick över förväntan när jag provade.

Detta innebär att jag nu har ett fast 80mm, bländare 2 och ett fast 35mm bländare 2,2. Med linser som många hävdar är bland de bästa som någonsin tillverkats, rent optiskt. De har ju dock nackdelen att de väger flera kilo känns det som.

Men om jag lär mig det här, tror jag det blir bra!

Och det gör ju inget att ha några extra objektiv. För någon hundralapp!

Vi får välan se om jag kan ta några bilder utan ansikten och lägga ut här. Snart är jag rädd att jag blir tvungen att omvärdera ansiktsprincipen om inte den här bloggen ska bli helt värdelös!

tisdag 12 maj 2009

Destruktiv kritik

Varför är det så svårt att ta till sig positiv kritik, när det är så lätt att ta till sig negativ? Nu talar jag främst om den ganska oartikulerade kritiken, och inte den som påpekar sakliga fördelar eller brister.

Någon säger "Vilken JÄTTEFIN bild!" och man vet att de säger det för att de inte tänker på skillnaden på motiv och bild. Världens vackraste barn går utmärkt att avbilda i en genomrutten bild. Barnets mamma kommer ändå att se igenom den dåliga bilden, och tycka att barnet är jättefint. Hon har säkert rätt i att barnet är fint på alla sätt, men bilden är det inte, och berömmet blir svårt att ta till sig.

Därför blir det omvända förhållandet klurigt. Man tar, som man själv ser det, en bra bild, men kanske med ett motiv som i sig inte är vackert. Men man tänker efter, man försöker få färger att harmoniera (eller, det är nästan alltid svartvitt om det är hemska motiv, men ändå), man försöker hitta linjer som ska stärka kompositionen, man beskär, vinklar och väljer allsköns siffror av olika slag, för att få fram sin bild. Och sedan kommer någon säger "Nä, men usch!".

Det där är extra vanligt när man tar ett porträtt på en ful människa. Att tala om en ful människa är såklart inte helt PK, men jag syftar nu på någon som helt enkelt inte har ett yttre som lämpar sig för foto, hur fina människor de än är. Somliga av dessa, som dessutom är mindre fina människor även på insidan, tenderar att klandra fotografen för sina egna fysionomiska tillkortakommanden. Man har ansträngt sig och satt ett kort skärpedjup, för att framhäva de vackra ögonen (ögon är nästan alltid vackra!), och man har ansträngt sig för ett ljus som ska få skuggorna att falla på det minst elaka viset, och man har fixat och donat, och sedan kommer dråpslaget, "Nä, men guuud! Jag ser ju inte klok ut. Det där var inte alls bra!" Jag har varit med om det. Ganska ofta, faktiskt, men det här inlägget är egentligen inte skrivet på förekommen anledning.

Man har lust att säga "Nä, men du ser faktiskt ut sådär i det bästa av ljus och komposition, djävla apskaft!", men man gör det inte, och det är djävligt svårt att inte ta till sig uppfattningen att bilden är dålig. Varför är det så svårt?

Få av oss skulle förmodligen tycka att den här mannen

Tack till Mindful Eye
som kan ses i högre upplösning hos Mindful Eye är särskilt vacker, men bilden av honom är onekligen fin. Många skulle nog gärna ha den på väggen! Vore han en europeisk kvinna, 40+ skulle han bli vansinnig (Ja, för vem fan vill vara en europeisk kvinna 40+) över att han inte såg ut som den välmejkade, vältränade och solbrända 19-åring han förmodligen inte ens var när han var 19!

Detsamma gäller den här bilden, som tyvärr tappade en del när den scannades från sitt analoga papper. (Jag körde inte digitalt 2002)


Fenomenet är dessutom ofta vanligt hos människor som faktiskt är vackra, men inte själva ser det, och sedan skyller denna sin bristande insikt på fotografens talang. Alla andra ser den vackra människan i bilden, varesig bilden är bra eller inte, men motivet själv hävdar att personen bakom kameran är inkompetent!

Allt detta kom jag att tänka på när jag läste dagens What the Duck