Nu har jag i över en termin plåtat fruns ridgrupp en gång i veckan. Minst hundra bilder varje gång. De är ungefär 7-10 som rider samtidigt, och alla ska med, och det "måste" finnas en bild på varje som är bra, tycker jag. Det blir alltså minst hundra bilder i taget. När jag känt att jag haft flyt har det blivit betydligt fler. Idag satt jag, för andra gången, nere i spånet på knä och lyssnade intensivt på ridläraren för att hålla mig ur vägen. När jag var klar efter ca en halvtimme kom jag fram till att jag tagit drygt tio bilder i minuten. Det är rätt mycket, men det var inte bara skjuta från höften. Jag var koncentrerad och ansträngde mig för att få komposition, fokus och panorering rätt. Jag har börjat få kläm på ungefär vad som funkar exponeringsmässigt. Bländare 2,8 ger tillräckligt med ljus för att jag inte ska behöva exponera längre än 1/60 men ger samtidigt ett skärpedjup som är tillräckligt stort för att ryttaren inte ska hinna ta sig ur fokus. Om jag dessutom fokuserar ungefär en halvmeter närmare än ryttarens huvud, så hinner de precis lagom rida in i fokus när bilden tas. Den framförhållningen får man i allmänhet om man siktar på hästens bog, ungefär. Ett proffs skulle gå in och göra det där direkt, men jag behöver ett halvår för att prova mig fram, och det är många bortkastade exponeringar på vägen, men det gör ju inget i det digitala tidevarvet.En sak som slog mig är konceptet panorering. Det funkar fint på bilar, motorcyklar och cyklar och vagnar och en massa saker, men på ryttare suger det apskaft! De åker ju inte bara i sidled, utan studsar dessutom upp och ner, och det är faktiskt, tekniskt sett, i det närmaste omöjligt att panorera det.
Ett par, tre tusen bilder och nästan en timmes träning i veckan börjar dock bära frukt. Bilderna blir betydligt bättre efter hand, även om ljusförhållandena lämnar en hel del övrigt att önska.
Om jag får motivens tillåtelse tänkta jag faktiskt lägga ut en eller annan bild här.I ett tidigare inlägg ställde jag lite putslustigt frågan ifall en bild kunde gå att sälja även om den inte var konst. Idag föll det sig så att det försäkringsbolag som uppenbarligen sponsrat ridklubben vid inköp av vojlokar (tygbiten under sadeln) fick sitt varumärke knivskarpt i en, i övrigt, ganska rörelsesuddig bild, vilket visade sig ganska effektfullt. Jag ska kolla ifall de är intresserade av att köpa bilden. Vem vet? Kanske jag kan få en peng. Det skulle sitta som en fläskläpp! Framförallt för egot...
Nu börjar det bli kul!
6 kommentarer:
det är ok, bara du inte skriver ut mitt namn.
/AS
Tack AS!
Du förblir anonym! Såklart...
Ridning är Sveriges näst största sport när man räknar antalet utövare. Hyfsat mycket uppmärksamhet får de stora stjärnorna numera i svenska sportmedia. Men det är ju inte dom som gör sporten stor - det är alla de där ridgrupperna, de snälla, tjuriga, trogna hästarna och ridlärarna som harvar runt i spånet kväll efter kväll på landets alla ridskolor. När sågs senast ett konstnärligt reportage om detta? Bilder inte bara från manegen men från stallgången, spiltorna, sadelkammaren, samlingen innan när hästarna fördelas.
Det är vad jag en fotointresserad för tillfället avsutten ryttare tänker när jag läser dina funderingar kring ridskolebilder.
Och så tänker jag på hur grupper som den du följer är en förutsättning för att en ridskola alls ska fungera. Hästarna skulle bli omöjliga om de bara reds av barn / nybörjare. Fast många nog har uppfattningen om ridskolor som ett tillhåll för ungar, och tänker att dom vuxna och duktiga som fortsätter att rida köper egen häst och försvinner.
Annannan, jag ska tänka på det där med ett komplett "konstnärligt reportage". Problemet är bara att den här bloggen är kopplad till min mycket personliga blogg, och jag ser gärna att varken jag eller de i ridgruppen exponeras alltför mycket. Det blir nog inte något som visas upp här.
Ja men det är ju självklart. Om det blir nåt reportage så hoppas jag att det kommer världen till glädje någon annanstans, på vackert papper.
Skicka en kommentar