Sagan om vandringskameran.

1999 köpte jag en Canon EOS300. Sommaren 2002, precis innan jag och min blivande fru skulle åka till sydostasien i ett par månader, betedde den sig jättekonsigt. Den sa att batteriet var slut vad jag än gjorde. Inför resan fick jag låna en Canon 600 (tror jag) av en kompis. En dag, långt ute i Laos, skulle vi åka på en kanottur på Maekong-floden, och vi lämnade väskan med kameran på hotellrummet. Vi ville inte lämna den i hotellets reception, eftersom det är allmänt känt att sådana saker försvinner. Vi hoppades att ignen skulle veta att vi lämnat den där. När vi kom tillbaka var kamerahuset och standardobjektivet som satt på borta, men teleobjektivet i botten av väskan var kvar.
Hotellpersonalen sa "Det kan inte ha hänt på hotellet, för ni har den enda nyckeln, och ingen har varit där sedan vi städade imorse." ?!
Vi fick hjälp av vår kanottursarrangör att gå till Turistpolisen (Ja, de har speciell sådan), vars första kommentar var "And what do you want ME to do about it?"
Vi förklarade att vi ville att han skulle skriva en rapport som vi kunde lämna till vårt försäkringsbolag i Sverige och att vi var väl medvetna om att han inte skulle hitta kameran.
Han sa att hans chef var tvungen att stämpla, och han skulle inte komma in förrän i eftermiddag och dessutom ville han helst inte. Men vi skulle åka två timmar senare och hade ingen som helst lust att stanna ett dygn till. Vi bad att han skulle skicka rapporten med brev till oss i Sverige.
Det blev åka bakpå hans moppe till Posten, för att ta reda på att portot var ca 15 sek, och det fick vi allt betala, minsann!
I en vecka, och under besök i världsarvstaden, var vi utan kamera.
Väl tillbaka i Vientienne gick vi till Kinesmarknaden (Ja, det heter så) och köpte en ny EOS 500 till vrakpris. Vi prutade två gånger. Först på kameran, och sedan på valutan. Vi tog ungefär tusen bilder med den kameran innan vi kom hem.
Strax innan vi kom hem till Sverige kom ett konstigt brev, med konstiga tecken till mig. Det innehöll ett rutigt ark, hanskrivet med blyerts och ett skriftspråk som bara används av fem miljoner människor. Det gick dock att urskilja de västerländska bokstavskombinationerna "Camera Canon EOS" ett datum och mitt namn.
När jag hemma gick till försäkringsbolaget flinade försäkringstanten lite och sa "Har du någon polisrapport då? Annars går det inte förstår du!"
Jag kunde stolt presentera det mycket märkliga pappret. Med de synnerligen kommunistiskt officiella stämplarna.
Hennes svar, som hon lyckades formulera, trots att hakan var i golvet var
"Och hur vill du att vi ska kunna tyda det här?"
och mitt svar var
"Det är faktiskt ert problem. Det här är polisrapporten."
Jag fick pengarna. Vartenda öre. AV VAD KAMERAN SKULLE KOSTAT I SVERIGE!!!

Nu har detta kamerahus, med den lite speciella historian, lämnat mig, och befinner sig hos Calle!, och jag önskar er två mycket nöje.