Proffsbilder

Idag hade jag tid att läsa tidningen noga, och att titta på bilderna noga. Jag har liksom gått tillbaka till barndomen där bilderna är viktigare än texten. Fast på ett annat sätt.

På DN Söndags förstasida är en heltäckande bild av en pappa med sitt barn på axlarna. Vid en första anblick ser bilden väldigt spontan ut, men vid närmare granskning är den väldigt väl komponerad. Såklart. Det är ju i sig inget förvånande. Det är en bild utvald bland många tusen alla tagna av en riktigt duktig fotograf. Icke desto mindre slås man av hur väl fotografen utnyttjat diagonalen från nedre vänsta till övre högra för det ganska avlånga motivet, hur fokus ligger exakt rätt i pappans ögon, hur det finns en ljus bakgrund precis i linje med huvudmotivet, vars kant ligger precis utanför barnet, vilket förstärker den linjen längs diagonalen.

Porträtt är mina favoritbilder, varesig det är porträtt på en Människa eller på Motorcykel*. De tenderar dock att innehålla motiv som går uppifrån och ner och inte längs den linje ögat faktiskt helst följer i en rektangel. Detta gör dels bilderna tråkiga, dels gör det att ytan utnyttjas dåligt. Det blir för lite porträtt och för mycket bakgrund. Och tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Jag har för lätt att Dokumentera en tydlig bild av motivet, och det blir inte intressant. Jag har kämpat hårt och länge för att få horizonten rak, och istället kan jag nu inte ta några andra bilder. Ironiskt.

Det ska bli nästa sak jag övar på i mitt komponerande av bilder, att använda rätt linjer, tänkta eller synliga.

Roger Thuressons bildspel från DN.se kan vara kul att se. Han har tagit många fina bilder.


* Ja, man kan faktiskt ta ett porträtt på en motorcykel. En vacker motorcykel har en själ och är konst i sig. Man kan framförallt ta ett porträtt på någon som kör motorcykel, och då har man ofta den tuffa diagonalen på köpet, om man tar bilden i en kurva. Men det är svårt, för motorcyklar som lutar tillräckligt mycket i kurvan för att vara tuffa kör fort! Jag behöver ett UltraSonic-objektiv...