En bekant blev taggad i någon bild på facebook och jag slog en snabb flukt. Albumet innehöll huvudsakligen bilder från vad som såg ut att vara julafton, och min bekant såg jag inte alls, utan bara folk jag inte känner. Människor i förtioårsåldern och deras barn i varierande åldrar är glada och öppnar paket.
Jag slogs av att jag sett bilderna förr. De röda ögonen, den märkliga vinkeln som garanterar att någon får nackspärr, det fåniga flinet från den enda som ser att kameran kommit fram, det hårda blixljuset som avslöjar dubbelhakor mer än ögon, de avhuggna kroppsdelarna, de konstiga färgerna orsakade av röda kinder i ett varmt rum och en billig blixt, de uppklädda barnen som uppenbarligen inte är riktigt vana att bära finkläder.
Kamerorna har utvecklats i 150 år. Dagens enkla digitalkompaktkameror är försedda med autofokus som riktar in sig på ansikten och allsköns bildbehandling och både enorm zoom och macro, och ljusår tuffare än de kompaktkamor med en, fast, billig lins som prismässigt var motsvarigheten 1973.
Och ändå är bilderna snudd på identiska, sånär som på modet. Det enda som fattas är att man lägger en gul hinna över den nya bilden, för att simulera åldrade papperskopior i färg.
För hundra år sedan tog bara proffs och de riktigt, riktigt intresserade amatörerna foton. Undrar om den genomsnittliga bildkvaliteten ur konstnärlig aspekt bara sjunkit sedan dess, och i vilken utsträckning jag själv bidrar till detta tragiska faktum. Självrannsakan är av nöden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar