Enligt räkneverket på min kamera har jag som sagt tagit någonstans runt 60000 bilder på ett och ett halvt år. Det är flera tusen bilder i månaden.
Jag kände precis att jag saknar en grej med analoga kameror. När en bild kostade fyra kronor i film och framkallning att ta, så tog man inte som privatperson flera tusen bilder i månaden. Det var inte möjligt, men numera går det faktiskt.
Visst är det så att för att bli duktig måste man ta många bilder. Det där är ofrånkomligt, men en sak man sällan tänker på när man konstaterar det, är att man också med nödvändighet måste titta på bilderna man tar. Man måste granska dem kritiskt och se vad man gör bra och dåligt.
Som förälder till en tiomånaders bebis är det inte möjligt att titta på och verkligen analysera tusentals bilder i månaden. Det kvittar att jag kastar två av tre bilder vid en första snabb och grov gallring. Det blir ändå minst tusen bilder över. Att verkligen titta på en bild tar några minuter. Tusen minuter är nästan sjutton timmar. Fem minuter per bild och tusen bilder närmar sig tre manveckor.
Jag vill ta många bilder, och jag vill lära mig och jag vill bli duktigare och jag vill analysera. Hur ska jag få ihop det här? Just nu sitter jag med någonstans runt tusen bilder som jag knappt har sett...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nör du laddar ur din kamera och går igenom "skörden" bryr du dig då om vad som hamnar på disken, eller tömmer du bara kameran för senare hantering?
Ju fler bilder som ligger otittade dessto svårare blir det att ta tag i det. Försök hitta ett sätt att 1, betygsätta bilderna. 2, slänga skräp 3, kategorisera.
Jag betygsätter i 1-5, 1=kastas omedelbart, 2=kastas oftast i en andra genomgång, 3=användbart, 4=bra, 5=bestofthebest
Sen ang kategorisering och taggning, det är ju väldigt upp till vilken applikation man använder.
Jag tömmer kortet rakt ner i en katalog med namnet "temp". För det mesta går jag igenom det direkt och gallrat ut vad de som kvalifierar till betyget 1 och 2 på din skala direkt. Annars ganska snart.
När jag får tid trycker jag in resten i Adobe Lightroom. Det är det där lilla extra att faktiskt titta ordentlit på bilderna och reflektera lite, som inte hinns med. Ibland ser jag en bild jag verkligen blir stolt över, och den tittar jag lite extra på och försöker se vad jag gjorde rätt, men det är sällan jag letar efter vad jag gör fel jämt bland alla de andra.
Tack för tanken!
Från ridlektionen i onsdags kom 53 bilder av 276 med i albumet. Det känns som en rätt lagom gallring, med tanke på att målgruppen är helt ointresserad av den fotografiska kvaliteten och bara bryr sig om motivet.
Annars hade nog snudd på varenda bild åkt!
Jag är även lite skeptisk till att det skulle vara bra att ta så många bilder, ett självändamål. Tror att en hel del av det som trots allt är gediget hantverk, att vänta på den rätta bilden, avväga innan man knäpper hur bilden ska komponeras och sedan ta en bild riskerar att försvinna i och med den digitala tekniken. Det är skillnad på att ta många bilder "skjuta från höften" om man är grym på att tänka snabbt i hur den färdiga bilden kommer att bli och att ta enormt många bilder "skjuta vilt omkring sig" som amatör. Då blir effekten mer i stil med "även en blind höna" och det är väl att låta slumpen ta lite väl stor del av arbetet. Jag tycker att många skulle må bra av att gå tillbaks till gammal hederlig film eller åtminstone i viss mån besinna sig. Om det inte är något som kräver att fotograferas snabbt, som vår eminenta ridning (nu kommer inga mer bilder på mig och Romy iallafall riskera att tas, thank heaven) sport eller paparazzibilder. Men bilder som ser ut att vara ögonblicksbilder, tagna av skickliga fotografer är ju faktiskt inte resultatet av en lycklig slump utan av tålamod och väntan på det exakt rätta ögonblicket att knäppa bilden.
/Anna
Det har du onekligen rätt i, Anna. Jag har också reflekterat över det. Jag har försökt att ta en "fotofri vecka" där jag istället försökte titta på bilderna jag tagit tidigare för att lära mig av dem.
"Tyvärr" dyker det upp så många motiv som jag inte vill riskera att missa. Det skulle ju kunna bli en skitbra bild. Sällan blir det det. Det mesta jag tar är faktiskt skit.
Jag gör dock ofta så att jag håller knappen intryckt medan jag komponerar om, eller medan någon rör sig. Då har jag huvudkompositionen klar, men får med varianterna.
Att ta skitmånga bilder har nog inget egenvärde, men det är ett "nödvändigt, men inte tillräckligt krav."
Tar man inte skitmånga bilder blir man inte duktig, men om man inte tar sig tid att reflektera över dem och försöka lära sig av dem, är det ändå bortkastat.
Skicka en kommentar