Ett försök att fånga den melankoliska hösten och lite gult och en vacker vy och en människa som går i det där. Den röda kappan blir den enda färgklicken och fångar ögat på ett intressant sätt, och gör att man tydligt ser människan i helheten fast hon är rätt liten. Jag har medvetet inte tagit ett porträtt på personen, utan velat fånga henne just i helheten av löv och hus och grusväg.
Ser du något annat i bilden? Kanske något som kunde gjort den bättre? Berätta då det, så att jag lär mig och kan bli en duktigare fotograf. Det där pladdret ovanför betyder bara att jag är pretentiös.
2 kommentarer:
Om du skulle placera färgklutten någon annanstans i bilden, skulle bilden kännas mer eller mindre lyckad? Just nu är den relativt centrerad. Lek lite med bilden och beskär den på olika sätt, flytta färgklutten lite och se om bilden känns bättre eller sämre på något sätt..
Jag tycker bilden är fin. Men upptäckte något "konstigt".
Först när jag såg bilden, överst i 'Isidor' blogginlägget, tyckte jag det var en fin höstbild. Crisp i luften och knaster från grusgången...
När jag sedan såg bilden i den här bloggen, så såg den med ens mycket mer 'ensam' ut. Eller melankolisk som du skriver. Personen på bilden ser mycket mindre ut, som ensammast i hela universum. (Nä, nu överdriver jag lite.)
Vart tvungen att bläddra mellan blogginläggen för att kolla om du ändrat något på bilden, men förutom på själva storleken så är bilderna identiska.
Bara för att experimentera, klickade jag på bilden här och fyllde upp hela skärmen med den. Nu vart personen på bilden inte alls fokus, mycket intressantare att titta på drivorna av höstlöv på gräsmattan och försöka se bakom gardinerna i fönstret.
Hmm... Har aldrig tänkt på att man kan ha så 'roligt' med fotografier. Tack för att du delar med dig!
Skicka en kommentar