Fy bubblan för mörka ridhus

Att fotografera folk som rider i ett mörkt ridhus är ett elände på många plan. Det är ofta ganska mörkt. Redan där kan man börja ana oråd. Hästarna står sällan stilla. Detta innebär att man behöver en hyfsat kort slutartid för att slippa rörelseoskärpa. Man kan inte ta till blixt, för då skrämmer man hästarna. Hästarna är i allmänhet långt bort, vilket innebär att man behöver mycket zoom, vilket ofta innebär att man inte ens kan utnyttja objektivets största bländaröppning. Eftersom hästarna rör sig är det dessutom svårt att få till skärpan bra med det korta skärpedjup man behöver för att ha en sportslig chans att få in ljus nog.

Den här bilden tog jag med följande inställningar
ISOINSTÄLLNING: 100
EXPONERINGSTID: 1/80s
BLÄNDARE: 5.6
BRÄNNVIDD: 300.0mm (=486mm)

Vän av ordning frågar då såklart varför i h-te jag tog bilden med ASA100, och det vore en mycket berättigad fråga. Svaret är nog att jag helt enkelt klantade mig och klickade en gång för mycket. Det visade sig dock att ASA1600 inte gjorde livet så förfärligt mycket roligare. Jag kände och klämde lite, och körde sedan på fast exponering, eftersom kameran gärna luras av de ljusa bakgrunderna. Dessutom valde jag helt enkelt den längsta slutartid jag kunde ha och ändå slippa rörelseoskärpa, och den största bländaröppning jag kunde få. Det var helt enkelt det bästa jag fick ihop.

Resultatet tycker jag blev en rätt kul bild, men knappast en bild som visar hur just den här människan red.

Spegeln är en medveten effekt för övrigt, som jag är lite stolt över. Ljust som fanns kom in genom fönster högt upp på väggen, och eftersom det var på kvällen blev det ett väldigt rakt ljus, som föll på vissa tydliga punkter. I det här fallet föll det på ryttarens ansikte, men inte på hästen.