Det ska böjas i tid...

... som krokigt ska bli.

Ja, det är en riktig kamera. Ja, han är bara två och ett halvt. Och ja, han är skitnöjd. Men jag antar att önskan att imitera far går över med tiden...

Å andra sidan jämför jag alltid mina bilder med den gamle pressfotografens som är min far...

Höger- eller vänsterhänt?

Enligt beskrivningen nedan är jag nog en kombination av första och sista rutan. Inte alls mittenrutan. Det är lite sorgligt. Jag tycker att jag börjar lära mig tillräckligt mycket om det tekniska nu, för att ha intellekt över till det kreativa, konstnärliga, men se, då infinner sig "bildkramp" eller, bara brist på inspiration. Jag ser inte de vackra bilderna, och jag vet inte riktigt var jag ska leta efter dem. Jag tar samma bild om och om igen, i en ganska naiv förhoppning om att det som inte blev mer än korrekt sist, ska bli vackert nästa gång. Ja, en vacker modell kommer man långt på, men inte fan är det stor konst bara för att flickan i bilden är vacker, för att barnet ler, för att man exponerat motljuset rätt eller för att färgerna är harmoniska eller horizonten rak eller...

Att göra något som inte många gjort innan, att göra det rätt, att se det i förväg, och dessutom, sist men inte minst, göra det vackert... Jag har en bit kvar dit.

Till er andra, som också gärna tar bilder av människor, lite humor för att avrunda detta något bittra inlägg.



Hm.
Skum länk. Den länkar till dagens, inte till den från det datum som gällde då. Så pinsamt!

Backup!

Jag är lite nöjd. Nyligen upptäckte jag att min befintliga nätverksdisk på 500GB var snudd på full. Det fanns en på 1TB på rea på Dustin, och jag slog till. Den har legat i fyra veckor, för sånt hinner man ju inte med på semestern, men nu är den med, och ett första jobb, som kopierar ALLT kör just nu.

Jag är lite nöjd med att det som tog allra längst tid när det gällde att få igång den var att fysiskt göra plats för den, försöka koppla in den, och inse att switchen var full, gå och hämta en switch till, försöka koppla in den, inse att strömdosan var full, hämta en till, koppla in den, inte ens trycka på en knapp.

Att koppla bort den gamla "Nätverksenheten" på min windowsburk, och lägga till den här istället tog tre minuter. För ren kosmetik och för att jag kunde fick den lilla burken byta namn på nätverket.

SÅ vill jag ha det. Sätt i sladden och kör. Det behöver inte vara svårare.

Och alla ni mac-fantaster som säger att man måste ha mac för då blir det enkelt. Det blir fan inte enklare än såhär. Samma backup-jobb går som jag haft innan. Jag har inte ens petat på det.

Sådeså!

Läs alltihop en gång till, det är sällan jag har åsikter som inte involverar grova könsord när jag talar om datorer, trots 180 högskolepoäng i ämnet från en välrennomerad teknisk lekskola. Eller kanske just därför.

Heja IOmega!

Solig eftermiddag i Stockholm

Dagens inlägg har ett soundtrack som ska tolkas mer bildligt än bokstavligt, ety, varenda djävla prång på hela söder har ett namn uppkallat efter någon försupen diktare.

Första dagen på jobbet. Vad gör man? Går tidigt såklart. Och kommer sent. Klockan tre deklamerade jag mina planer för kollegorna som svarade "Varför då?" på vilket jag, såklart, replikerade "För att jag inte vill jobba mer nu!" och gick.

Jag promenerade från Fridhemsplan till vattnet, längs Norr Mälarstrand, där alla som solade var för nära för att jag skulle kunna fotografera diskret, till Gamla Stan, och sedan Götgatan till Medborgarplatsen, där jag sonika satte mig på en bänk och halade fram ett teleobjektiv. Som vanligt var det bättre än alla osynlighetsmantlar i litteraturhistorien. Resultatet syns nedan...

Inte bara är han liten. När de andra hundarna får veta vad han jobber med, kommer de att döda honom som den Qvissling han är! (Och nej, jag vet inte hur det stavas!)


Vad tror ni den här har att säga om sin artfrände?


Kostym, sandaler, cykel och rosa ryggsäck. Sån ska jag bli när jag blir gammal!


Om någon annan redan fotograferar, poserar de för honom, och jag får gratispoäng!


Punken är inte död. YAY!!!!


Man är bra djävla nöjd med sig själv om man springer genom centrala Stockholm klädd i bara ett par små shorts och löparskor. Och han skulle säkert springa i cirklar runt mig tills jag stupade...


För sju år och en dryg månad sedan, i Fatbursparken, ett par, tre hundra meter från bänken jag ockuperade i eftermiddags, satt jag och väntade på Kattmamman aka, Bridz, min alldeles nya date, som jag besökte för andra gången. Jag hade köpt två liter jordgubbar och en serietidning, och tänkte avnjuta rubbet på en parkbänk, när en flicka, precis som den här, med en likadan pärm, kom fram och frågade om jag hade tid att prata. Jag hade flera timmar, och bjöd på jordgubbar medan vi satt på parkbänken och pratade om alla stackars barn i världen. Nu, ungefär sju år senare, har jag donerat ungefär åtta och ett halvt tusen kronor till Rädda Barnen, och jag har inte slutat än. Jag övervägde att köpa en liter jordgubbar åt den stackars flickan, som bara blev avvisad hela tiden, men såg inga.


Pridefestivalen är över och jag hade inte möjlighet att beskåda paraden, men de här två var också hemskt söta.


Nej, nu tog det slut på saker att skriva om.


Krille, om du läser detta, så är denna till dig.


Det var kepsen som gjorde det. Utan den hade han bara varit en vanlig tönt på Rullbräde.



Det är nästan så man tror hon visste om mig, och poserade. Jag hann ta inte mindre än sex bilder medan hon långsamt och elegant tog på sig glajjorna. Tack!


Det har varit en fin dag.

Billig försäkring och dåliga bilder

Jag plockade upp mitt teleobjektiv igår, och se, det var lite klurigt att få av linsskyddet. Jag fick skruva av min skylight-lins istället, och då fick jag handen full av glaskross. En skylight-lins kostar 200 spänn. Ett nytt teleobjektiv, 6000. Det känns som om jag någonstans kommit galet billigt undan.

Och ett litet tips, govänner: Om ni vrider upp ISO för att ni är inne i det mörka Skansenakvariet, glöm då, för helvete, inte att ställa tillbaka när ni ska föreviga lemurer utomhus!

... och så bilderna

Detta är alltså knappt en procent av bilderna. Det fanns fler jag tyckte om, men långt ifrån allt var bra. En fjärdedel föll bort direkt på rena tekniska fadäser som taskig skärpa eller konstig exponering.

Bilderna har passerat Lightroom, men jag har inte gjort särskilt mycket med dem, men de har inte varit i Photoshop och vänt. Det finns en del detaljer kvar att fixa där, men betydligt mindre än det gjorde efter studiosessionen i höstas. En bra solbränna gör rätt mycket...

Lågbudgetfoto med bättre resultat.

Den som har en stadig budget för foto kan investera i några rejäla reflektorer för dryga 1100 spänn styck, några stativ och kanske en assistent, även om de sista ofta är gratis om man är duktig och känd nog. Den som är på en lite tajtare budget och lägre ner på rankingen kan, med en pappskiva och lite lim (gärna på sprayflaska, om man råkar ha det gratis på kontoret) och aluminiumfolie för tjugofem spänn, förfärdiga ett liknande redskap själv. Dem du bygger själv, med en pappskiva eller två, är såklart väldigt mycket sämre än de proffsiga, dyra, flotta grejorna, men de är å andra sidan väldigt mycket bättre än ingenting, om proffsprylarna är utom räckhåll. Jag är själv överraskad över det positiva resultat mina, på lunchen ihopklistrade, reflektorer bidrog med. Lägger man lite tejp, och en extra pappbit också, får man dem så att man kan ställa dem ifrån sig. För den assistentlöse.

På det hela taget måste jag säga att det var sjukt roligt idag. Vi hittade en miljö som var lite speciell, och gav de effekter vi ville ha, och ljuset var, såklart, ett av de starkaste på hela året. Jag jämförde, bara på kul, exponeringsvärdena och bilderna vi tog i skuggan under bron hade mer ljus än dem vi tog i studion i höstas. Egentligen självklart, men det känns inte så när man kliver in i skuggan från ljuset utanför.

Idag var det skitroligt, och även om både jag och modellen höll på att bokstavligen svettas bort fullständigt, blev mycket bra. Men inte allt, såklart. Men något tiotal bilder av de drygt 550 exponeringarna borde man väl få ihop? Är en bild på 25 ok?

Allmänt om resultatet då? Jag är lite nöjd. Jag upplever att de här bilderna är mycket bättre än mycket annat jag gjort. Jag har tänkt mer. Det var mindre stress, bara vi två, inget som störde, och det fanns ro att titta ordentligt i sökaren och komponera, och det fanns ro att dubbelkolla exponering mot histogram, och det var tur, för allt blev inte rätt från början, och mycket av regin funkade. Nu är den här tjejen vass på att ta instruktioner, och hon är inte rädd att ta i och göra de där poserna som ser skitlöjliga ut överallt utom just på foto. De ser faktiskt rätt löjliga ut även i sökaren, men det är det som ger bilderna det extra av glamour. Nej, jag kan nog inte titulera mig glamourfotograf, men det vore roligt!

En lärdom, och något jag inte gjorde bra, trots att jag faktiskt tänkte på det, är att ögat är betydligt mindre känsligt för kontrast än kameran. Det är svårt att se när skuggorna blir för hårda i sökaren, och det känns som något man måste få mer erfarenhet för att lösa. Och bättre reflektorer. Och kanske en assistent som håller dem...

Resultatet presenteras när motivet godkänt bilderna. Får man inget betalt kan man ställa sådana krav som modell...