Ibland måste man återvända Hem också, till de motiv man är van vid. Dem man tycker om. Bilder på mina barn blir ju liksom alltid stor konst, alldeles av sig självt. Det är skönt ibland, att kunna slappna av en smula, och veta att det man gör ändå blir stor konst, utan att man anstränger sig...
Nu är barnen hos de andra föräldrarna, och jag har tid att göra detta en kväll. Det är märkligt hur många bilder man kan ta, som sedan bara blir liggande i en mapp som heter Temp. Jag vill inte riktigt ha det så. Jag vill titta på bilderna jag tar, och lära mig, och se om jag lyckats med det jag försökt, och se om jag är nöjd med något. Och kasta och rensa ut all skit som blir.
Och bara som notering, Lumixen fixar det här fint, tydligen. Med ett skrangligt gammalt 135/2,8-objektiv med m42-gänga, glappande bländarreglage och två adaptrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar