Stort tack!
© 2009 Aaron Johnson, skapare av What The Duck
Det här är inte så långsökt. Jag har flera gånger övervägt att försöka få mer arrangerade studiobilder på mina söner. Gärna tillsammans. Sådär sött med den ena i den andres knä. Men sedan kommer jag till mina sinnen och minns att den store är värre än en duracellkanin på speed och att den lilla inte ens kan sitta själv, än mindre i storebrors knä. Det hela skulle sluta i en orgie av välta blixtar, kabelkaos och gråt och stackars barn som har ont, blir tröttgriniga och som dessutom försätter far i livslång ekonomisk skuld för hyrd studioutrustning.
Den något äldre sonen börjar dock inte bara lära sig att posera och göra so han blir tillsagd framför kameran, utan också att uppskatta det. När kameran kommer fram, och inte riktas åt honom, kommer raskt (på klingande skånska, dessutom) "Po MAAAAAJ!" som vore han Edvard Persson himself. Grabben har potential. Snart ska han få en egen kamera. Han är ju över två och mycket bildintresserad!
Och snart kommer bilderna från i lördags. Jag är nöjd med flera av de exakt 300 bilderna. Får se om de är revolutionerande.
Det får bli senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar