Solig eftermiddag i Stockholm

Dagens inlägg har ett soundtrack som ska tolkas mer bildligt än bokstavligt, ety, varenda djävla prång på hela söder har ett namn uppkallat efter någon försupen diktare.

Första dagen på jobbet. Vad gör man? Går tidigt såklart. Och kommer sent. Klockan tre deklamerade jag mina planer för kollegorna som svarade "Varför då?" på vilket jag, såklart, replikerade "För att jag inte vill jobba mer nu!" och gick.

Jag promenerade från Fridhemsplan till vattnet, längs Norr Mälarstrand, där alla som solade var för nära för att jag skulle kunna fotografera diskret, till Gamla Stan, och sedan Götgatan till Medborgarplatsen, där jag sonika satte mig på en bänk och halade fram ett teleobjektiv. Som vanligt var det bättre än alla osynlighetsmantlar i litteraturhistorien. Resultatet syns nedan...

Inte bara är han liten. När de andra hundarna får veta vad han jobber med, kommer de att döda honom som den Qvissling han är! (Och nej, jag vet inte hur det stavas!)


Vad tror ni den här har att säga om sin artfrände?


Kostym, sandaler, cykel och rosa ryggsäck. Sån ska jag bli när jag blir gammal!


Om någon annan redan fotograferar, poserar de för honom, och jag får gratispoäng!


Punken är inte död. YAY!!!!


Man är bra djävla nöjd med sig själv om man springer genom centrala Stockholm klädd i bara ett par små shorts och löparskor. Och han skulle säkert springa i cirklar runt mig tills jag stupade...


För sju år och en dryg månad sedan, i Fatbursparken, ett par, tre hundra meter från bänken jag ockuperade i eftermiddags, satt jag och väntade på Kattmamman aka, Bridz, min alldeles nya date, som jag besökte för andra gången. Jag hade köpt två liter jordgubbar och en serietidning, och tänkte avnjuta rubbet på en parkbänk, när en flicka, precis som den här, med en likadan pärm, kom fram och frågade om jag hade tid att prata. Jag hade flera timmar, och bjöd på jordgubbar medan vi satt på parkbänken och pratade om alla stackars barn i världen. Nu, ungefär sju år senare, har jag donerat ungefär åtta och ett halvt tusen kronor till Rädda Barnen, och jag har inte slutat än. Jag övervägde att köpa en liter jordgubbar åt den stackars flickan, som bara blev avvisad hela tiden, men såg inga.


Pridefestivalen är över och jag hade inte möjlighet att beskåda paraden, men de här två var också hemskt söta.


Nej, nu tog det slut på saker att skriva om.


Krille, om du läser detta, så är denna till dig.


Det var kepsen som gjorde det. Utan den hade han bara varit en vanlig tönt på Rullbräde.



Det är nästan så man tror hon visste om mig, och poserade. Jag hann ta inte mindre än sex bilder medan hon långsamt och elegant tog på sig glajjorna. Tack!


Det har varit en fin dag.

Billig försäkring och dåliga bilder

Jag plockade upp mitt teleobjektiv igår, och se, det var lite klurigt att få av linsskyddet. Jag fick skruva av min skylight-lins istället, och då fick jag handen full av glaskross. En skylight-lins kostar 200 spänn. Ett nytt teleobjektiv, 6000. Det känns som om jag någonstans kommit galet billigt undan.

Och ett litet tips, govänner: Om ni vrider upp ISO för att ni är inne i det mörka Skansenakvariet, glöm då, för helvete, inte att ställa tillbaka när ni ska föreviga lemurer utomhus!

... och så bilderna

Detta är alltså knappt en procent av bilderna. Det fanns fler jag tyckte om, men långt ifrån allt var bra. En fjärdedel föll bort direkt på rena tekniska fadäser som taskig skärpa eller konstig exponering.

Bilderna har passerat Lightroom, men jag har inte gjort särskilt mycket med dem, men de har inte varit i Photoshop och vänt. Det finns en del detaljer kvar att fixa där, men betydligt mindre än det gjorde efter studiosessionen i höstas. En bra solbränna gör rätt mycket...

Lågbudgetfoto med bättre resultat.

Den som har en stadig budget för foto kan investera i några rejäla reflektorer för dryga 1100 spänn styck, några stativ och kanske en assistent, även om de sista ofta är gratis om man är duktig och känd nog. Den som är på en lite tajtare budget och lägre ner på rankingen kan, med en pappskiva och lite lim (gärna på sprayflaska, om man råkar ha det gratis på kontoret) och aluminiumfolie för tjugofem spänn, förfärdiga ett liknande redskap själv. Dem du bygger själv, med en pappskiva eller två, är såklart väldigt mycket sämre än de proffsiga, dyra, flotta grejorna, men de är å andra sidan väldigt mycket bättre än ingenting, om proffsprylarna är utom räckhåll. Jag är själv överraskad över det positiva resultat mina, på lunchen ihopklistrade, reflektorer bidrog med. Lägger man lite tejp, och en extra pappbit också, får man dem så att man kan ställa dem ifrån sig. För den assistentlöse.

På det hela taget måste jag säga att det var sjukt roligt idag. Vi hittade en miljö som var lite speciell, och gav de effekter vi ville ha, och ljuset var, såklart, ett av de starkaste på hela året. Jag jämförde, bara på kul, exponeringsvärdena och bilderna vi tog i skuggan under bron hade mer ljus än dem vi tog i studion i höstas. Egentligen självklart, men det känns inte så när man kliver in i skuggan från ljuset utanför.

Idag var det skitroligt, och även om både jag och modellen höll på att bokstavligen svettas bort fullständigt, blev mycket bra. Men inte allt, såklart. Men något tiotal bilder av de drygt 550 exponeringarna borde man väl få ihop? Är en bild på 25 ok?

Allmänt om resultatet då? Jag är lite nöjd. Jag upplever att de här bilderna är mycket bättre än mycket annat jag gjort. Jag har tänkt mer. Det var mindre stress, bara vi två, inget som störde, och det fanns ro att titta ordentligt i sökaren och komponera, och det fanns ro att dubbelkolla exponering mot histogram, och det var tur, för allt blev inte rätt från början, och mycket av regin funkade. Nu är den här tjejen vass på att ta instruktioner, och hon är inte rädd att ta i och göra de där poserna som ser skitlöjliga ut överallt utom just på foto. De ser faktiskt rätt löjliga ut även i sökaren, men det är det som ger bilderna det extra av glamour. Nej, jag kan nog inte titulera mig glamourfotograf, men det vore roligt!

En lärdom, och något jag inte gjorde bra, trots att jag faktiskt tänkte på det, är att ögat är betydligt mindre känsligt för kontrast än kameran. Det är svårt att se när skuggorna blir för hårda i sökaren, och det känns som något man måste få mer erfarenhet för att lösa. Och bättre reflektorer. Och kanske en assistent som håller dem...

Resultatet presenteras när motivet godkänt bilderna. Får man inget betalt kan man ställa sådana krav som modell...

Mer resultat av lågbudgetfoto

Eller, typ, kanske inte riktigt, typ, lågbudget. Inte direkt, men macromässigt är det rätt lågbudget.
Jag har ett par gamla close-up-linser jag skruvar på framtill på min 50:a. Det blir... sådär.

Det är svårt att få det där extra av skärpa, och jag kommer ändå inte jättenära. Det blir faktiskt inte bättre än såhär. En vän har en Sigma 70mm med macro. Det är enormt överlägset.

Den här gången får jag helt enkelt fett med pisk av tekniken. Mina prylar räcker inte för att fotografera insekter. Antingen får jag skita i det, eller också får jag skaffa ett objektiv som klarar det. Och givet den ekonomiska statusen i familjen...

Mer om den antika optiken

I förmiddags, i den strålande sommarsolen, roade jag mig med att se vad jag kunde vrida ur mitt gamla Nikkor 135mm. Det gick långt över förväntan till min stora lycka. När fina vänner dessutom lånat mitt teleobjektiv är detta det enda över 50mm jag har. Jag blev riktigt överraskad över vilken skärpa det gick att få trots alla praktiska hinder, särskilt om jag inte körde på bländare 2.

Hästar

Som utlovats i en kommentar på en annan blogg, börjar jag med tävlingen. Två av bilderna illustrerar en väl använd förolämpning från Vilda Västern-genren. Den första som gissar rätt får offentlig cred för det.

I övrigt är jag lite nöjd med några bilder med action. Först hade jag tänkt skriva om att jag inte begriper det här med att beskära, men exemplen var så ruttna att de inte fick vara med här, men poängen var att somliga bilder var mycket hårt beskurna, så att stora delar av hästen inte kom med, men var ändå tilltalande komponerade, tyckte jag, medan andra, som var ungefär lika hårt, en annorlunda, beskurna var anskrämliga. Och nu funderar jag på varför, för egentligen skilde det inte så mycket. Båda hade faktiskt huvuden som var klippta men på olika sätt.

Har någon tips om "tumregler" att starta med för att begripa, och varför?

Och så några av bilderna, såklart.