Hur bra ska man va?

Hur duktiga ska man vara för att hålla på med något? För att det ska vara lönt? För att det inte bara ska vara dumt? För att det inte bara ska vara pretentiöst? Lite töntigt?

När man börjar med en ny hobby är man aldrig duktig. Med tiden lär man sig kanske. Med ödmjukhet, hårt arbete och intresse blir somliga duktiga. Vissa blir så duktiga på det de tycker om att de kan leva på det. Somliga blir duktiga nog för att det de gör ska kunna anses vara... bra. I någon inte alltför specifik mening.

Somliga blir faktiskt aldrig duktiga. En del köper en gitarr i tonåren, övar, övar, och sedan över de mer, men de blir aldrig duktiga. Det de spelar låtar aldrig bra, och ingen vill höra det. En del försöker skriva, och skickar hela livet sina alster till förlag som konsekvent refuserar.

Somliga inser efter en kortare eller längre tids övande att de helt enkelt inte kommer att bli tillräckligt bra och slutar.

För en del är detta inte viktigt. Att spela, skriva, måla eller snickra kan vara värt att göra helt enkelt som något avkopplande att göra, alldeles oavsett resultatet. Vissa andra saknar bara självinsikten att förstå hur hopplöst långt de är från Bra. De spelar ogenerat Cornelis-låtar på fester, utan att någon bett dem eller ger bort äckliga sillinläggningar i fula burkar till vänner i present.

Men vad är tillräckligt bra? Varför snickrar du en egen veranda? Det kan omöjligen vara bara för att få ta en pilsner i kvällssolen. Någonstans ligger det antagligen någon sorts önskan om att kunna vara stolt över det du skapat. (Eller så kvittar det fullständigt vad du bygger, och det handlar bara om att du mår bra om du får spika och såga lite. Verandan kan rivas när du är klar. )

Men det där med stoltheten över det du åstadkommit, när infinner sig den? Hur bra måste det du gör vara för att du med rätta ska kunna känna dig stolt, och inte bara tvinga falska toner av Cornelis i öronen på folk?

Hur bra ska det vara för att vara bra nog?

Här är nog främsta anledningen till att jag har en firma. Pengarna jag tjänar på min firma är faktiskt snudd på försumbara. Jag skulle kunna gå till mitt vanliga jobb, och jobba några timmar extra, en helg, och sopa banan med hela mitt företag. Men jag har valt att ha ett företag. Det handlar nog främst om att min gräns går någonstans där någon annan är villig att betala mig för mitt arbete, de bilder jag skapar.

Om någon vill betala mig för att skapa bilder, då är jag tillräckligt duktig på bilder.

Om någon annan väljer att ställa ut mina bilder, då är det bra nog. De måste inte ställas ut på Fotografiska (Ja, jag lämnade in en hög bilder dit, för deras höstsalong), eller på nationalmuseum. Jag skulle vara stolt om mina bilder hängde på ett någorlunda hippt café.

Och samtidigt - Vad är det som säger att den som köper mina bilder förstår sig på bilder? Kanske är det en stor konstkännare som inser att de får stor konst till vrakpris, men mer sannolikt är ju motsatsen, att det är någon som helt enkelt inte förstår att de inte får valuta för pengarna.

Kanske står mina "kollegor" där borta och garvar sig harmynta över att jag har mage att sälja bilder. Eller så står de och svär sig svarta om tungan för att folk inte begriper att hyra av en som KAN utan bara går till han som dumpar priserna.

Det är svårt att veta.

Är jag Gösta Ekman, eller Johan Ulvesson och vad är egentligen tillräckligt bra?

Var går gränsen?