Onkel

Min farmors bror bor i Paris sedan 50talet. Han är nu 87 år, och börjar bli lite trött. Han måsta sätta sig ibland när han är ute på promenad. Han har Ischias. Men det har han haft i trettio år. Han bjuder när man hälsar på. Finns stället inte i Guide Michelin är det inte värt att besöka. Min Parisresa innebar alltså även en del lyx. Det finns sällan linneservetter där jag äter lunch. Och det är sällan vin till lunchen.

Det var också intressant att, i Onkels sällskap, läsa om de konstnärliga schismer som rådde i 15-talets Venedig på Louvren. Och det var väldigt intressant att samma regler för porträtt rådde då som nu, bortsett från att de som målade roade sig med saker fotografer sällan gör. Som att måla ett lämpligt sjöslag utanför Amiralens fönster. Ett som hade ägt rum två tusen år innan Amiralen och gärna i Grekland och inte Italien. Alla hade de samma lilla blänk i ögat vi alla försöker få till.

Det var också ganska roligt att flera av de människor man vet att konstnären gjort allt för att försköna såg ut som... Som fan, faktiskt. Var folk fulare för femhundra år sedan? Det är väl rimligt att evolutionen premierat skönhet.

87-årige Onkel beklagade sig också över att så få i hans omgivning använder Facebook att det inte är riktigt lönt för honom. Egentligen bara jag och min kusin har konton. Ja, och han förstås. Efter lunchen han bjöd på fredagen bokade han sina tågbiljetter. På nätet. Sittande i soffan med laptopen i knäet. Han är en förståndig man som ser likheterna med alla verktyg han haft tidigare, och inte skillnaderna. Mail är som vilken post som helst, fasta man kan sudda, och breven tar inte plats i lådan.

Jag hoppas jag får träffa honom igen. Han börjar bli gammal...