Jag gjorde en nästan skrämmande upptäckt i lördags. I många olika sammanhang av fiktion, presenteras förslag på hur man skapar osynlighet. Douglas Adams framförde sin idé om SEP* och andra har förslagit liknande varianter. Jag hittade en som funkade så bra att jag nästan blev rädd själv. Plocka fram kamera och objektiv och försök se proffsig ut. Visa inte att du är en amatör som är på utflykt. De känner det direkt och anfaller. Ett teleobjektiv eller ett stativ funkar i allmänhet. Titta kännande på ljus, bilden du tänker ta, gärna med en koncentrerad min. Ställ upp din kamera på stativet. Pilla med grejorna. Titta dig omkring igen, som om du kunde mäta med blicken. Vips. Du är osynlig. Inte en Stockholmare erkänner din existens. Du finns inte. Vid ett par tillfällen var jag rädd att någon skulle gå rakt på mig och kameran på stativet, när den stog nära golvet mitt i gångtunneln mellan Gallerian och Plattan. Allvarligt.
Är det för att Stockholmare är så djävla noga med att verka medievana "Jag orkar väl inte lägga märke till alla fotografer som är ute efter MIN bild?!" eller är det att man på svenskt manér inte riktigt vet hur man säger till någon som är så djävla fräck att han halar upp 300mm zoom mitt på golvet på centralen och börjar plåta som om han faktiskt var osynlig eller är folk faktiskt så vana vid konstiga typer att de verkligen lärt sig att inte se dem?
Det var både något av en frihetskänsla och en känsla av ren rädsla som jag insåg att jag var osynlig. Ingen såg mig. Och ja, jag gjorde allt ovanstående. Och ja, ni fick en av bilderna nu.
*Somebody Else's Problem
1 kommentar:
http://www.raven.nu/blog/2008/05/14/cirque-du-soleil/
Skicka en kommentar