Varför fotograferar jag?

Hyfsat ofta frågar folk mig vilken kamera de borde köpa. De vet att jag är intresserad, och förutsätter, kanske med visst fog, att jag Kan.

Jag svarar alltid att det beror på vad de ska göra, och vilken sorts foto de ägnar sig åt. Vill man bara dokumentera, för att ha stöd för minnet, kunna komma ihåg hur någon egentligen såg ut, vilka som var med på kalaset och sådant, då ska man ha en liten kompaktkamera. En så bra man har råd med. Men liten. Folk svarar då alltid: "Men jag vill ju att den ska ta bra bilder." Ja, om du tror att det är kameran som tar bilderna, då ska du absolut ha en kompaktkamera. En systemkamera är stor, klumpig, dyr och ganska svår att använda, faktiskt, när det gäller. Då blir bilderna inte bra.

Tänker du lära dig att fotografera, och har ett intresse för bilder, då är det lönt att köpa en systemkamera och lägga ner arbetet det innebär att lära sig.

Jag tycker om bilder. Jag vill ta bilder som är vackra eller intressanta, även för den som inte känner mina barn. Jag vill ha fina bilder som illustrerar viktiga händelser. Och det är nu det blir svårt.

I lördags var jag och äldsta sonen och åkte utförs i riktig skidbacke med riktiga slalomskidor och liftar och allt. Det var en fantastisk dag jag alltid kommer att ha med mig. Jag tog en kort filmsnutt med telefonen när han åkte, men inget mer. Riktig kamera hade jag inte ens med mig. Jag kan känna att det hade varit fint att få riktiga och fina bilder av honom, när han åkte, ramlade och var sådär stolt när han kom ner efter att ha kört hela långa backen utan att ramla. Men då hade jag inte kunnat vara med. Att vara med var viktigare. Att vara med var hela grejen. Han tror nog att det handlade om att åka skidor, men jag tror att det handlade om att få vara med pappa, ha honom för sig själv, och göra något ihop. Att få växa med pappa.

Det är viktigare än kameran.

Jag har inga bilder, men det var inte viktigt.