Nej, jag gillar inte...

... bilder som är blåbleka, överexponerade, och alldeles för kalla, utan någon anledning
... bilder som är suddiga, bara för att (...den som tog den inte kunde, t.ex)
... bilder på folk som bara gör något annat, utan att det finns ett sammanhang och någon som säger något
... bilder som, helt enkelt, tallat på det tekniska, utan att egentligen kunna motivera det.

En suddig bild kan vara bra. En bild med sned eller lutande komposion kan absolut vara bra. En bild med märklig vitbalans kan absolut vara bra. Men då ska den som tagit den ha gjort ett aktivt val, och komponerat så med flit, för att säga något speciellt.

Att bara ta en tråkig bild, och slumpvis bryta mot lite godtyckliga regler, eller inte ens veta om att bilden, rent tekniskt, är rejält överexponerad, är inte per automatik stor konst.

Börja lära sig "reglerna"*, lär sig följa dem, lär sig säga det man vill ha sagt, genom att inte följa dem.
En rak horisont är "harmonisk". Att bara luta horisonten gör inte bilden bra. Att luta horisonten är ett medel för att skapa disharmoni och dynamik. En bild med varma färger är harmonisk och lugn. Att bara ta hårt, blått blixtljus blir inte en bra bild, men med hårt blått blixtljus kan man skapa en obehaglig stämning, vid behov.

Sådeså.


* riktlinjerna, tipsen, de vanliga idéerna om hur folk läser bilder, Göran Segeholms bok "Konsten att ta vinnande bilder". Grejen är ju just att det inte är regler, utan tips och beprövade metoder, så det går liksom inte att bryta mot reglerna. Det blir inte avant garde bara för att man gör fula bilder, och man är inte en rebell för att man inte begriper bildspråk.