Onkel

Min farmors bror bor i Paris sedan 50talet. Han är nu 87 år, och börjar bli lite trött. Han måsta sätta sig ibland när han är ute på promenad. Han har Ischias. Men det har han haft i trettio år. Han bjuder när man hälsar på. Finns stället inte i Guide Michelin är det inte värt att besöka. Min Parisresa innebar alltså även en del lyx. Det finns sällan linneservetter där jag äter lunch. Och det är sällan vin till lunchen.

Det var också intressant att, i Onkels sällskap, läsa om de konstnärliga schismer som rådde i 15-talets Venedig på Louvren. Och det var väldigt intressant att samma regler för porträtt rådde då som nu, bortsett från att de som målade roade sig med saker fotografer sällan gör. Som att måla ett lämpligt sjöslag utanför Amiralens fönster. Ett som hade ägt rum två tusen år innan Amiralen och gärna i Grekland och inte Italien. Alla hade de samma lilla blänk i ögat vi alla försöker få till.

Det var också ganska roligt att flera av de människor man vet att konstnären gjort allt för att försköna såg ut som... Som fan, faktiskt. Var folk fulare för femhundra år sedan? Det är väl rimligt att evolutionen premierat skönhet.

87-årige Onkel beklagade sig också över att så få i hans omgivning använder Facebook att det inte är riktigt lönt för honom. Egentligen bara jag och min kusin har konton. Ja, och han förstås. Efter lunchen han bjöd på fredagen bokade han sina tågbiljetter. På nätet. Sittande i soffan med laptopen i knäet. Han är en förståndig man som ser likheterna med alla verktyg han haft tidigare, och inte skillnaderna. Mail är som vilken post som helst, fasta man kan sudda, och breven tar inte plats i lådan.

Jag hoppas jag får träffa honom igen. Han börjar bli gammal...

Folk framför Eiffeltornet

Vad är det med vissa sevärdheter som får folk att uppföra sig på ett speciellt sätt? Jag tillbringade flera timmar vid platser i närheten av Eiffeltornet och tittade på människorna som tittade på tornet. Visst, tornet är rätt imponerande. Men varför måste så oerhört många ta bilder, där det ser ut som om någon står och håller i tornet? Det går till så att människan i motivet (nästan alltid en kvinna) sträcker ena handen så högt hon når, och sedan nyper i luften, och fotografen anpassar sig därefter, så att fingertopparna hamnar vid tornets topp. Jag skojar inte. Alla gör det. Det var en show utan dess like. Somliga kör någon variant, där de låtsas lyfta tornet eller luta sig mot det.

(dubletttjejen fick vara med två gånger, för hon var så vacker, men på ena bilden syntes det dåligt vad hon pysslade med)

JantefriZon, now on the Cheeseburger Network

Oh, l'amour de Paris!

Nu har jag roat mig med att i fyra dagar knappt ens lägga ner kameran i väskan. Nästan 1800 (eller, ja, 1800, som fick lämna kameran. Säkert 2500 innan) bilder har jag, i princip helt ostört, kunnat ta hur jag velat, när jag velat, som jag velat. Vädret hindrade mig en kväll, när jag blev så blöt att jag inte torkade förrän lunch dagen efter, somliga soldater, med alldeles för stora vapen, hade en del vänliga, men otvetydiga åsikter om min hobby, och en försäljare av souvenirer, sannolikt illegal invandrare med allt att förlora, och en nuna så ful att han kan ha varit den enda i hela Paris som inte fastnade på min sensor föll inte för min vanliga osynlighetsmantel. Alla andra var så uppslukade av sevärdheter, varandra, eller det faktum att alla ändå hade kameror, att jag kunde härja helt ostört.

Pretentiös smörja? Javisst, men jag hade skitkul när jag gjorde det.

Dagens tema är hångel, i ordets vidaste bemärkelse, och framöver blir det några bilder på olika teman!



Med bilden nedan var jag i valet och kvalet. Beskära, så att den fula plastpåsen försvann, eller behålla, så att de vackra benen var med? Plastpåsen förstörde mindre, än avsaknaden av benen, tyckte jag.

Höstpromenad

Jag använder mitt 50mm så mycket, att jag ofta inte har något annat med mig. Ska man ta vyer är det dock inte den bästa idén. Jag behöver ett vidvinkelobjektiv. 30mm? 18? 25? Vad ska man ha? Vem vill förse mig med ett som får plats i min budget?

Ännu mer ridbilder, och det 200:e inlägget!

Sådär. 200 genomtänkta, intelligenta, fyndiga och trendsättande inlägg. Eller, 200 inlägg iallafall.

Det blir lätt ridbilder, visar det sig. Man kanske borde gå igenom och sätta etiketter på rubbet, men... En annan dag.

I onsdags hade det hunnit bli så mycket höst att det började mörkna redan innan folk suttit upp, och halvvägs genom lektionen var det mörkt, och strålkastarna fick tändas. Strålkastare och kamera blir verkligen långt bortom Kocko, men det är en spännande effekt någon gång ibland. De här bilderna är inte fixade på annat sätt än att de är beskurna och, på någon av dem, en smula extra svärta.

När de första av de här togs, var det ännu inte helt mörkt.

Varsågod, Anna, med fokus på hästen och inte ryttaren!